I sin andra roman
återvänder Karin Smirnoff till de marker hon så framgångsrikt utforskade i
debuten. Dock med mindre vind i seglen i en våldsam historia som saknar mål och
mening.
Hon kom som ett
yrväder en oktoberdag och hade en frejdig debut i våldsam inramning om
halsen. Jag for ner till bror gav Karin Smirnoff ett starkt genomslag i
höstas, med sin dialektalt skrivna roman om Jana Kippo och den ödesmättade
familjetragiken i en norrländsk kustby, belägen mellan Umeå och Skellefteå.
Uppföljaren Vi for upp med mor visar möjligen att
det har gått onödigt fort att smida detta varma järn. Nu dör syskonens mamma,
och de lastar helt sonika kistan i bilen och kör uppåt landet för att begrava
henne i den fingerade orten Kukkojärvi. Där härskar en sektliknande
gammaltestamentlig rörelse – en læstadianism med en del Knutbyliknande inslag –
och de slår klorna i brodern.
Sedan handlar det
om hur Jana ska rädda honom från de fördömande medlemmarna. Under tiden tar hon
olika jobb, bland annat som bildlärare på den hyperkristna skolan, med
förväntat katastrofalt resultat när en av klasserna ska ha utställning för
föräldrarna. Hon träffar också olika karlar, som hon mer än gärna ligger med, i
ständig rädsla för att knyta an till dem och förälska sig.
Det är en
frustrerande roman. För all del lyckas Smirnoff gestalta Jana som en trovärdig
och levande individ, sårbar och skör, svårt traumatiserad av den rysliga
uppväxt som vi kunde ta del av i debuten, och med starka band till brodern. Befriande
nog blir hon inte heller något föredöme som felfri huvudperson, utan är ganska
besvärlig och jobbig.
Annars är
nyanserade personporträtt inte Smirnoffs starka sida. Bifigurerna är sällan
utvecklade, och medlemmarna i Kukkojärvis församling smyger omkring med sina
hajleenden och gäddögon. Hyckleriet lever starkt i deras sektliknande rörelse,
och mekanismerna som styr dem är något som gärna hade fått utforskas mer, men
det ges inget rimligt psykologiskt underlag till deras avvikande och hotfulla
beteende.
Hela stilen är
luftig, och en välvillig läsart kunde kalla den ”lyrisk”, även om jag lutar mot
att kalla det ofokuserat. De filosofiska utläggningarna landar sällan i annat
än rena klichéer: ”Det låter som ett hot. Nej då. Det är ett löfte. […] Gråt
inte för att det är över. Le för att det hände.”
Trots sin lokalfärg
och mångahanda norrländska glosor ger språket ett tondövt och monotont intryck.
Allt är också uppskruvat till max, och allsköns djävulskap väller in i
historien. Det är incest, slagsmål, övergrepp, bastubad, knivhot, fyllor och jaktscener
(där Jana knappt hinner ut i skogen förrän hon skjuter en björn). Alla dessa
norrländska schabloner serveras på ett nonchalant sätt, kryddat med några nypor
magisk realism.
Vad är poängen? Jag
kan inte för mitt liv förstå varför Smirnoff vägrar att lita på den arketypiska
berättelsen med potential att fängsla, utan känner sig tvungen att ösa på med
överflödets hela maskineri. När en övergripande plan saknas, en riktning och en
avsikt, då blir det bara spekulativt och obehagligt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 22/5 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.