De obekymrade, Horace Engdahl, Bonniers

Horace Engdahls nya samling aforismer levererar dåligt vädrade åsikter, ämnade att provocera överkänsliga läsare. Det är ett försvarstal med diffusa argument och oskarp stilkänsla.

Vad gör en kulturman efter att ha lidit ett svårt nederlag, så som Horace Engdahl fick löpa gatlopp i pressen efter att ha tagit Jean-Claude Arnault i försvar, även efter att denne dömts för våldtäkter? Slickar han såren, månne? Eller gör han en pudel?

Hans bok De obekymrade kan delvis läsas som ett försvarstal. Här lägger han ut orden om #metoo, som provokativt nog kallas ”en tortyr med trycksvärta i stället för med vatten.” Han fortsätter försvara sin kompis Arnault, med allt mer utmattade argument. Som läsare hamnar du onekligen i en gisslansituation. Om du inte gillar boken riskerar du att stämplas som bigott, eftersom han hela tiden ägnar sig åt att hylla frispråkigheten, i en slags trotsig version av den slitna frasen ”men så får man väl inte säga i det här landet”.

Som försvarstal är det undermåligt, och det må så vara. Värre ändå är att den är så oskickligt skriven. Engdahl har, inte bara i sina tre tidigare samlingar aforismer utan generellt som kritiker, varit djärv, spirituell och välformulerad. Här är det som att han förblindats av driften att utmana sina belackare. Tyvärr ger han dem hink efter hink med vatten på deras kvarn, och låser fast sig vid allt mer unkna värderingar.

Här uppfinner han ett alter ego som döps till Mahuro, en sanningssägare och – tja, man kunde nog ha kallat honom vivör en gång i tiden. Vi har väl alla träffat någon sådan, en klasskamrat, en jobbarkompis, en bekant, som varit begåvad och snillrik – men ack så låst i sin idévärld, med minimal öppenhet för nya intryck.

Engdahl är i viss mån förutsägbar (gissa om han tjatar om Stendhal och Goethe), men överraskar också lite när han skriver om Elvis Presley och Billy the Kid. Han påminner sig att kvinnor jämfört honom med Sankt Sebastian, och får anledning att återkomma till detta helgon, genomborrad av de orättfärdiga pilar som alltid ledsagar renässansmålningarna av honom.

För lite drygt hundra år sedan löpte Oscar Wilde ett orättmätigt gatlopp i brittisk press, och satt även i fängelse i två år. Hans revansch var skriften ”De profundis”, en av de starkast gripande bekännande texter som går att läsa. Den är fylld av modig självrannsakan: ”det man har gjort i sin hemliga kammare måste man en gång ropa ut från hustaken.” Hans budskap är att vi måste vara ödmjuka.

Nu är inte ödmjukhet Engdahls ärende, långt ifrån. Att läsa hans tirader blir en påminnelse om hur mycket han må dela Strindbergs temperament men saknar dennes förmåga att balansera giftet med fyndig stilkänsla. I stället serveras vi banaliteter av det här slaget: ”Hur känner man då igen en fri ande? Det är någon som resonerar utan att bry sig om att få rätt.”

I rättvisans namn avslutas hela den här försumbara boken med en oväntat fin betraktelse, den något längre texten ”Tacksamheten”. Här förklaras hur barn blir till, nämligen genom att änglar presenterar deras kommande liv och endast ger de barn som verkligen önskar att födas tillträde till livet. Engdahl kopplar denna upplevelse till den tacksamhet man som människa kan känna inför starka konstnärliga upplevelser. Trist att hans egen bok så sällan når upp till den tacksamhetskänslan hos läsaren.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2019)