Optegnelser fra verdens ende, Simon Fruelund, Gyldendal

Danska författaren Simon Fruelund har publicerat en räcka romaner och novellsamlingar, men hans senaste bok är en diktsamling, om än med klara drag av berättande. Optegnelser fra verdens ende må låta som ännu en apokalyptisk bok i den mest uttjatade av genrer, men här finns en ovanlig ingång.

Fruelund skriver öppet om sex, om sina barn, om sin samtalspartner Jarl Graae. Genomlöpande går en tråd av skuld, ”dødsangsten som er så dejlig konkret”, och de villkor som är människans, att vi måste leva på någon annans bekostnad. Och vad är det för bubblor omslaget återger, som bara kan ses i en högupplöst bild, om inte proseccobubblornas festliga sprutorgasm som omnämns i en av dikterna?

Även om det råkar vara så att jag läser i skenet av branden i Notre Dame i Paris har jag lite svårt att dela ängslan inför att det skulle vara undergången som nalkas – en miljardär har erbjudit sig att skänka drygt en miljard för att bistå med återuppbyggandet. Bara för att Fruelund nämner en domkyrka och bränder vägrar jag att lägga mig platt för eventuella järtecken.

Så gott som alla dikter inleds med en ”Der er …”-anafor, i en inventering av diktjagets omgivning, alla de inslag som förstås går förlorade när världen går under. Enligt Baudrillard skulle vi ändå inte vara förmögna att notera den när den infann sig, och det kan man väl till nöds hålla med om. Låt gå för att tecken inte saknas …

Dikterna handlar om klimatångest, om den nya värld som breder ut sig inför diktjaget men utan att den gamla utplånas. Familjeliv, Italienresor, relationer, politiken, fåglarna, våldet – allt ska väck. Men förstås också kärleken:

                      se hvor vi ekser fint sammen            

                      hvor jeg forveksler

                      anspænthed med nærver

                      det er en kunst

                      se mig stå på den isflage

                      resten af mit liv

Där på isflaket står vi alltså tillsammans, och det är förstås bara ren inbilskhet som får oss att tro att vi överlever genom att knuffa några stycken över kanten.