Hera Lindsay Bird, Hera Lindsay Bird, Penguin

Hittills har det varit svårt för yngre svenska poeter att uppnå den makalösa hype som drabbat exempelvis Yahya Hassan eller Hera Lindsay Bird. Medan Hassans debut från oktober 2013 sålde mer än 100 000 exemplar enbart i Danmark fick Bird se hur en av hennes dikter, ”Keats is Dead so Fuck Me From Behind”, i juli 2016 blev viral i den engelskspråkiga världen och starkt bidragande orsak till att hennes debutbok blev en ovanlig storsäljare. Titeln är identisk med hennes namn, Hera Lindsay Bird, och kuriöst nog gjorde ju Hassan likadant när han debuterade, det vill säga gav debuten sitt namn.      

Bird är från Wellington i Nya Zeeland, född 1987, och det udda med hennes poesi är inte att hon – vilket Keats-dikten illustrerar med all önskvärd tydlighet – är ovanligt frispråkig, utan snarare att hon kombinerar det lättsamma poetry slam-tilltalet med konventionell modernistisk poesi, utifrån, säg e.e. cummings, Philip Larkins och John Berrymans idiom. Fast med en fräckhet i tilltalet, som kan erinra om Carol Ann Duffy (att Duffy genast identifierade detta som en unik röst är inte förvånande).

Redan i första dikten chockerar Bird med att låta diktjaget pissa på sig i mataffären, onanera till en fantasi om nunnor, samt önska att hon ska skära upp sina handleder. Och ja, det handlar fortsättningsvis också en del om sex, men mer om identiteten i att vara bisexuell, om frustrationen att vara ung och fastlåst i det statiska mellanrummet mellan barnslig idyll och dekadent fördärv.

Här finns ett diktjag som har ett lika oneurotiskt förhållande till den egna nakna kroppen som Walt Whitman (som råkar vara en av de manliga bastionerna som kärleksfullt skjuts ned i Keats-dikten). Man kunde säga att Bird reclaimar kroppen från de ondskefulla krafterna som lagt beslag på den (massmedia). Hon har också ett kärleksfullt förhållande till sina skavanker. I stället för den sensationslystnad man kunde ha befarat utifrån dikter med ett så explicit innehåll ser jag en skärpa i den språkliga uppfinningsrikedomen.

Det finns en glupskhet i hur Bird tar sig an sina ämnen. Hon rantar om uselheten i tv-serien FRIENDS, i en dikt som ärligt talat är rätt poänglös. Om jag fick önska mig något vore det att hon renodlade de kortare dikterna. Dock: Friends-dikten visar att hon vågar vara tråkig, vågar vara medelmåttig – något som annars är förbehållet manliga författare. Här vågar hon bryta med Duktig Flicka-kontraktet, och är i stället tjatig, tar plats utan att ha något viktigt att komma med.  

Hennes bildspråk är nyskapande och uppdaterat: ”all you can do / is lie face down on the carpet / & wait for the heart to finish     buffering”. Det resulterar i en stundtals explosiv dikt, med oväntade utbrott och kaskader av halsbrytande prestationer. Ska man säga att det handlar om något blir det väl det gamla vanliga: olycklig kärlek, den här gången hanterad av ett temperament som skrattar med sällsynt råhet åt den egna smärtan.

Det finns sexualitet i dikterna, men den är oftast rätt ospecificerad och förmodligen inte tillräckligt grafisk och explicit för att utgöra klick-bait. Desto mer övertygande blir däremot hennes balansgång mellan vedergällning och försoning, som i denna vignette från en hat-dikt:

                      Some people believe in forgiveness

                      and other people believe in……………….dwelling on things

Den typen av prickar (19 stycken, ibland flera) signalerar en poetik som annars brukar bestå av det tomma mellanrummet.

Jag blir ofta överraskad och överrumplad av dikterna, och slås av hur självklart Bird uttrycker sig. Det är kaxigt utan att bli skrytsamt, och ofta blir det sorgliga tonfallet det som får sista ordet efter alla eventuellt spekulativa sexscener. Så lämnar hon också utrymme åt den typen av visdomar som bara erfarenheten kan ge: ”The past is a bad invention that keeps on happening / And it hurts to think about, like an unpaid bill”.