Abalone, Marit Furn, Bonniers

Marit Furns andra roman är en kuslig roman från ett Sydafrika präglat av våld och rasism. Den är övertygande, spännande och oförutsägbar, och blir en successiv nedstigning i ett nytt Inferno.

I prologen placeras vi omedelbart i Sydafrika, på en badstrand. Efter en vit maktdemonstration – den här gången av en vit man som avvisar en svart kille – ger sig en liten pojke ut på havet med en surfbräda. Under honom simmar en haj i åttor, varv efter varv.

Marit Furn debuterade 2016 med Skuggan, en fantasifull och underhållande roman om Strindbergs Inferno-kris. När hon nu återkommer sker det med något som kan sägas utgöra en ny nedstigning i ett helvete. Abalone är döpt efter en mollusk som är ett attraktivt byte på den kinesiska marknaden, och de tjuvfiskas nattetid av romanens Tom.

Han är en typisk brudmagnet som bor på vandrarhem, och Ester är en svensk journalist som har flytt till Sydafrika efter att hennes pappa har dött. Tillsammans med Tom bedövar hon sig med sex och droger. Tiden ser ut att vara början av 2000-talet.  

Miljön är starkt präglad av sexism, rasism, och ett latent våld. Esters försök att som frilansare skriva reportage om fängelsekunder avbryts tillfälligt när hennes fotograf mördas. Om det ter sig udda för en svensk författare att skriva fiktion post-apartheid påminner jag om Åsa Fosters sydafrikanskt förlagda novellsamling Man måste inte alltid tala om det från 2014.

Jag var mäkta imponerad av Furns debut, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet nu. Abalone är en roman som subtilt skriver fram en slags kuslighet som skickligt undviker pedagogiska pekpinnar, även när hon tar upp aktuella problem. Hon bevarar ämnenas integritet, tar sig an dem liksom vid sidan av, och förstärker min uppfattning om fiktionens överlägsenhet när det handlar om att ge djupgående insikt om samhällsfrågor.   

Inledningsvis stör jag mig på några saker. Furn hushållar så länge med informationen att jag hinner bli frustrerad. Den uppenbara symboliska liknelsen mellan titelns mollusk och Ester är för uppenbar. Och varför måste Ester falla för en så uppenbar fuckboy som Tom?

Dock förändras bilden av honom successivt, och även Ester blir någon annan än den lite störiga tjej hon är i början. Helt enkelt för att de är oförutsägbara, och gestaltade som trovärdiga individer, med helt separata tonfall – i synnerhet Tom blir allt mer levandegjord med sina unika språkliga maner. Den ensidiga bilden av honom nyanseras också betänkligt.

Prologen som jag nämnde kunde ha skrivits av Stig Dagerman, och nog finns här något av dennes förmåga att krypa in under skinnet på läsaren. Eller säg så här: Furns stil befinner sig någonstans mittemellan Hemingways stenhårda isbergsteknik och Dagermans ångestladdade symbolik.

Men hallå, är det inte en björntjänst att jämföra en så relativt oetablerad författare med Hemingway och Dagerman? Kanske. Fast här finns en egen röst, ett tonfall som ger ett tillförlitligt intryck. Furn skriver bildrikt, men inte överlastat. Och hon berör existentiella frågor på ett sätt som måste kallas självständigt.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2019)