I sin nya bok Korta texter som det öppna och ouppklarade
rör sig Ulrika Nielsen ett steg bort från det förväntade. Det är en bok som
befinner sig mittemellan olika genrer, och laborerar med poesi, essä, aforism,
minnen, självbiografin, reflektioner – hugskott, för att tala med Baudelaire,
eller tankebok, för att tala med Söderberg. Dess otidsenliga prägel förstärks
av omslagets lätt arkaiska anstrykning, då det liknar det slags bok man kunde
hitta med tryckåret cirka 1947. (Och det röda päronet, det återfinns förstås i
en av bokens texter.)
Även tidigare har
Nielsen arbetat med ett typ av skrivande som vägrar finna sig i definierade
mallar, och har haft just essän som ett av sina delmål, men även poesin och
dramatiken. Kanske allra bäst manifesterat i den förtjusande Lite borta från platsen där jag talar,
som den här nya boken i vissa stycken liknar – så återfinns också ett av
resonemangen därifrån återgivet här, en diskussion kring Duras.
Duras är en given
samtalspartner i boken – en annan Lispector. Överlag ger sig Nielsen helst in i
dialog med sin läsare, men också med sitt själva ämne. Hela tiden finns en
nyfikenhet, en slags oro som aldrig stillas – en ständig strävan efter att nå
de icke förväntade slutsatserna. Det sker med hjälp av olika infall, som
redovisas öppet och ärligt, utan betänkligheter.
De olika texterna
berör tillvarons olika aspekter: en vardag som då och då öppnar sig mot hemligheter,
gåtfulla tecken som bara kan skönjas. Det alldagliga ges en lätt absurd ton.
Och boken fungerar också som en slags metalitterär trampolin: ”Nästa gång ska
jag skriva min bästa bok, något som makulerar allt jag tidigare skrivit eller
åtminstone blåser igenom …”
Genom boken förs
resonemang kring skrivandet, men i högre grad kanske om levandet – de sköra
sambanden, de svåra beröringspunkterna. Hur kombinera skriva och leva? Nielsen
använder ett kritiskt raster för att fånga in naiviteten, till exempel i den i
telegramstil skrivna ”En felfri vänskap”, som i komprimerad form återger något
som kunde ha blivit en hel roman. Men det finns något rastlöst över detta
projekt, som inte tillåter den typ av fördjupning som längre prosaverk kunde
tillåta – så blir de olika texterna ofta föremål för en förundran, typ ”vad
skulle hända om man tog och gjorde en mer inträngande studie av detta ämne …?”
Förmodligen skulle hela dess magi gå förlorad då.
En av de befriande
sakerna med Nielsens bok är att hon avsäger sig övertygelser. Hon lär sig leva
med ovissheten, med den okvantifierbarhet som existensen innebär. Det enda vi
kan åstadkomma är en uppskattad exakthet, det som Tranströmer med betecknande
versaler i ”Kort paus i orgelkonserten” kallade ”det där orubbliga KANSKE som /
bär mig genom den vacklande världen.”
När Nielsen
konstant växlar ämne avsäger hon sig också det statiska, och bibehåller en
rörelse i sitt skrivande. På ett plan kan man säga att hon nöjer sig med
skissen, låter bli att putsa och lägga till rätta sitt innehåll. Därför blir
boken ibland frustrerande, som att man tycker sig sakna något. Men vad är det
då som saknas? Den typen av städad formuleringskonst har vi med förlov sagt nog
av ändå – duktighetens apostlar som skriver så felfritt att deras texter saknar
liv.
Här finns som
kompensation en total uppmärksamhet på det vi har framför oss, något som
illustreras bland annat i en serie texter om en katt. I dessa närgångna texter
som ändå respekterar djurets integritet finns den typen av häpnad som Lispector
kunde odla, både i sina fiktiva texter men kanske ännu mer i sina ”cronicas”
(inte ännu översatta till svenska), tidningstexter som kunde behandla stora och
små ämnen med den typ av skarpa nonchalans som också Nielsen utvecklat. Kort
sagt: att skriva både hänsynsfullt och kompromisslöst.
Men jag gillar
också den absurdism som då och då skymtar, när jag kommer att tänka på Oskar
Anderssons urgamla seriestrippar om ”Mannen som gör vad som faller honom in”.
Här bejakas det som är lite befängt, lite på gränsen till det passande. Och då
blandas det självupplevda med det påhittade.
Nielsen fortsätter
att gå i dialog med sin läsare, där läsningen blir mindre av en antagonistisk
syssla och mer ett konstaterande av att läsare och författare är av samma skrot
och korn. I första hand är hennes bok inspirerande: den uppmanar till egna
reflektioner, till ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Det låter
storslaget, men det är ett enkelt åtagande. De egna tankarna sätts igång av de
oavslutade skisserna i boken. Vad händer när du öppnar dig för nya intryck, när
du börjar se noggrannare på världen framför dig? En helt ny sanning provoceras
fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.