Damm, Claire-Louise Bennett, översättning Carl-Johan Lind, Natur & Kultur

Ordet ”damm” är en homonym, och min första association går till smutsen. Kanske inte oväntat, då författare och konstnärer har en förkärlek för tillvarons solkigare aspekter. Jag tänker på John Fantes roman Ristat i damm, till exempel. Men det visar sig att Claire-Louise Bennetts debut Damm heter Pond i original och syftar på vattenpölen.

Ursprungligen utkom den på ett mindre irländskt förlag, men snappades genast upp och sågs som en av de mer anmärkningsvärda debuterna för ett par år sedan. Nu utkommer den alltså på svenska, dessa totalt tjugo korta texter som ibland verkar höra ihop och ibland verkar vara fristående. Vad som definitivt kan sägas är att de befinner sig någonstans mittemellan en litterärt gestaltad verklighet och en slags essä kring isolering och naturbetraktelser.

Och betraktelser är väl den korrekta genrebeskrivningen, hellre än noveller, även om det finns en utmejslad huvudperson. En relativt ung kvinna har lämnat sin trygga hemmiljö efter något som antyds vara ett uppbrott – liksom författaren själv överger hon England och bosätter sig på Irland (floden Shannon nämns). Vi får inte veta mycket om huvudpersonens yttre förutsättningar – namn, ålder, utseende, historik och så vidare saknas, medan desto mer återges om den inre världen: tankar, reflektioner, minnen, upplevelser. Hon har sysslat med litteratur, varit på väg att skriva en avhandling, men det är i stort sett allt vi får veta om henne.

På ett ytligt plan liknar det den suveräna svenska debuten från i fjol, Elin Willows Inlandet, om en kvinna som isolerar sig i en norrländsk håla. Även Bennetts huvudperson famlar efter kontakt och nöjer sig med livets små gunster. Hon lever enkelt, sparsmakat, i samklang med naturen. Ja, naturen gör sig påtaglig med sina träd, sina vattendrag, sina stormar, sina djur. Huvudpersonen lever mer intill än vid sidan av, typ kind mot kind med det närliggande.

Det är en ny sorts fiktion Bennett sysslar med, en som på sätt och vis retas med läsarens förväntningar om autofiktion. På ett plan är hon mer introvert, men också mer absurd och mindre självmedveten än den gängse självbiografiska prosan. Det är ett glidande skrivsätt som låter huvudpersonen liksom röra sig bort från de förväntade bekännelserna. I stället för att vara ett språkrör för författarens inneboende genialitet blir hon en håglös och passiv åskådare. Huvudpersonen tänker på män som hon både längtar efter och avskyr, och vistas helt självklart i denna villrådighet.

Det är också ett skrivsätt där associationerna löper fritt, där helheten definitivt är större än de enskilda delarna. Då och då blir läsningen statisk, klaustrofobisk, men det beror mer på ovanan, och oförmågan – min oförmåga – att uppfatta nyanserna. Bennett rör sig fritt från det konkreta till det abstrakta, och tillbaka igen. Ibland finns en pregnans som kan erinra om Lydia Davis korta novellkonst, men det är en orättvis jämförelse, då det här snarare rör sig om något djupt originellt och självständigt.

Ofta är det också roligt, på ett oförklarligt sätt: ”I ungefär tio minuter känner jag mig rätt villrådig, och jag inser att det är en känsla som har vissa beröringspunkter med likgiltighet. Så det är inte konstigt att jag hanterar det ganska bra.” Helt klart har Bennett en språklig uppmärksamhet som imponerar, som ger texten en behaglig men inte bedövande melodi.

Risken är att det kan bli konstruerat, men det hela styrs av en inre, obönhörlig logik. Det kan också uppfattas som sökt, att Bennett med sina fyndiga tankebanor anstränger sig för att det ska bli näpet. Dock slår hon själv hål på idyllen med att skita ned sig, både bildligt och bokstavligt, och ger berättelsen en konkret och rätt robust inramning. Då framstår hennes huvudperson mer som en hjälte, i sina drastiska levnadsval.