De sidste dage-digte, Sternberg, Kronstork

Människor som väntar på apokalypsen påminner om barnet som håller för ögonen och tror att världen försvinner då, eller möjligen Andrew Eldritchs psykopatvarning i dängan ”I don’t exist when you don’t see me”. Är det inte lite inbilskt att tro att världen ska gå under just när du befinner dig i livet?

Sternberg, dansk poet och konstnär med osynligt förnamn (Julian) gav i höstas ut diktsamlingen De sidste dage-digte, som avslutar en pentalogi där de tidigare böckerna handlat om stenåldern, depressionen, guldåldern samt tidsresor. Det är också något depressivt över de här sista dagen-dikterna, eller åtminstone att de gestaltar något av den tomhet som väntar oss – kanske, lägger jag för säkerhets skull till, då jag helst inte sällar mig till domedagsprofeterna.

Det här är en bok som visar hur världen ter sig i det limbo som uppstår när undergången har anmält sin ankomst, men vägrar infinna sig. Hur ska man förhålla sig i den yttersta av tider? Sternberg skriver ”disse digte efterlader jeg / til dig som ikke findes / i en tid hvor alt er slut”. Det är tomt, men han fortsätter skriva, från en icke-vetandets position.

Uppgivenheten är det enda man har att ta till sig. Med Morrisseys ord från ”Picadilly Palare”: It may all end tomorrow / Or it could go on forever / In which case I’m doomed”. Sternbergs dikter är konstaterande, men vill också ge sig in i en dialog. I stället för att ta farväl av en försvinnande värld registrerar han det som händer – och om det inte händer? Om världen trots allt fortsätter? Allt går ändå förlorat, så som dikterna uttrycker det: minnena, släkten, kärleken, de andra människorna …

Så går också dikterna åt fanders, verkar Sternberg mena: ”jeg ved ikke hvem du er / der læser digte / du vet ikke hvem jeg er / der skriver digte / jeg ved ikke at du læser digte / du læser mine digte / jeg ved ikke / at jeg skriver digte”. Det är det absurda tillståndet som blir vår apokalyps, där oförmågan att kommunicera blir kontentan.

I Sternbergs stramt sammanhållna poesi är bristen både explicit och implicit, och ledsagar dikterna, ger dem skärpa och riktning. Det är en svårt pessimistisk bok, som utmynnar i något som mer liknar förtvivlan än uppgivenhet.