Varför tog inte Svenska Akademien chansen att förnya sig?

Ju mer jag tänker på Svenska Akademien, desto mer övertygad blir jag att deras nuvarande kris inte har någon lösning. Att ersätta de avhoppade ledamöterna blir bara kosmetiska och provisoriska åtgärder. Som läget ser ut nu verkar de nya direktiven som instiftades på ödesdatumet 11 september att ”undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt” inte heller fungera.

Chansen fanns nog att byta ut samtliga ledamöter. Det kunde ha blivit en kraftig markering och ett medgivande av de brister som förekommit. Arton helt nya ledamöter skulle ha skänkts arbetsro och en möjlighet att sköta prisutdelningar och stipendiearbete utan att misstankar om kompensation skulle uppstå.

 

Foto: TT Nyhetsbyrån

Nu ter sig alla beslut som eftergifter åt den situation som har uppstått. I grunden är jag helt nöjd med de nya ledamöterna, juristen Eric M. Runesson och poeten Jila Mossaed. Men vilket mandat får de på en institution som ter sig så gravt dysfunktionell?

Av alla misstag som begåtts kanske det största visar sig vara att inte försöka åstadkomma en total förnyelse av de aderton stolarna. Inte för att det behöver vara något fel i sig med livstidskontraktet. Det kunde om inte annat borga för kontinuitet och bevarande av kompetens, men även att dess arbete tas på större allvar. Nu verkar upphöjdheten ha gett flera av ledamöterna en viss svindel och ett omdöme täckt av tunga skygglappar.  

Det glöms lätt bort i mediedebatten vilken oerhörd kompetens som Akademien besitter. Få har blivit så hånade under året som Horace Engdahl, men man ska inte under det ensidiga hyllandet av hans antagonist Sara Danius glömma bort hans tungt vägande meriter. Den som inbillar sig att litteraturkritik är torr och akademisk har definitivt inte låtit sig smittas av entusiasmen i hans essäer om Tegnér och Stagnelius, med flera.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det blir svårt att dela ut ett Nobelpris även nästa år. Och frågan är väl om det ens på sikt går att reparera prisets status när det har genomgått en så komplett nersolkning.    

Om det kan man tycka mycket. Att det är en såpopera. Att det kanske rentav är komiskt. Att det är uppfriskande när ”kultureliten” kläs av. Tråkigt nog måste jag i så fall slå fast att det för kulturens roll i Sverige, i ett större och längre sammanhang, bara är ytterst sorgligt. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/10 2018)