Det underjordiska utsiktstornet, Claes Andersson, Förlaget

I snart 60 år har Claes Andersson varit en central röst i den finlandssvenska poesin. Även om hans liv nu ”är på slutrakan” som han osentimentalt skriver i en av dikterna i nya samlingen Det underjordiska utsiktstornet finns all anledning att ta till sig hans dikter. De är kärva, men också varma, och arbetar med motsägelser och paradoxer för att nå fram till bistra sanningar. Den politiska indignationen är påtaglig (Andersson var kulturminister i Finland på 90-talet).

I den här samlingen finns fosterländska dikter, där ironin är bitande, en kort hyllning till UKON, och tolv dikter som tar sin avstamp i just åren som politiker. Men också några kursivt skrivna drömmar, fulla av absurditet, barnsligt skoj och sexualitet. Och en och annan vass dikt som tar strid mot förenklingarnas onyanserade världsbild: ”Det är viktigt att författaren lämnar bort det som framgår utan att det skrivs / Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet men kanske inte vill veta”. Just därför att förenklingar blivit så vanliga ser jag värdet i att läsa Anderssons dikter. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2018)