Om snön, Durs Grünbein, översättning Ulrika Wallenström, Ersatz

Vad är snö? Iskristaller, snöstjärnor, snöflingor, snödrev, snötäcke, snömassor, snöstorm, snöbyar, skare. Kondenserad vattenånga. Hos poeten kan de vita skogarna börja sjunga intravenöst, som i Pia Tafdrups oöverträffade dikt ”Granar i snö”.

Om snön har Durs Grünbein skrivit en makalös diktsamling, på snölätta alexandriner. Det är 43 dikter på sju strofer, totalt 301 strofer, eller 3010 rader. Varför denna matematikuppgift? Det handlar om den matematiske filosofen (den filosofiske matematikern) René Descartes, och ur hans liv bryter denna snötyngda skrift: en lyrisk biografi, ett dialogiskt drama, en essä om både snön och ljuset, eller bara, som poeten själv säger i efterordet, ”ett snöbollskrig i verser”.

Grünbeins bok är lika konstfullt smidd som en är framlekt (snöbollskrig, minsann). Ämnet Descartes gör sig ibland påmint, men han är ju en lite ospännande filosof – känd för sin evinnerligt upprepade maxim cogito ergo sum, ständigt omtolkat och plagierat och travesterat. Orden förblir, upphovsmannen utplånas: ”En prick helt nära Gud, så tänds en existens, / Flammar bland flingor … För sekunder blir en man i snön / Hans avbild där han pulsar fram med alltet inom sig, / Tills han av tid och landskap svalts, hans namn har yrt igen.”

I den här berättande dikten blir världen till, liksom i en slags gudsskapelse. Det handlar också om att ge snön en egen filosofi – låter luddigt, blir skarpt. Ljuset som är Grünbeins andra ämne kan göras till kunskapens fiende, när det bländar. Snöblind är ett annat begrepp, bekant för alla som växt upp där snön hänger kvar långt in i den årstid som i södra Sverige heter vår.

Det här är både lärt och roligt, och som läsare är det omöjligt att veta vad som ska betonas: lärdomen eller humorn, så det blir bådadera. Som ständig sparringpartner har Descartes Gillot, i en väpnarroll, den olyckligt förälskade Gillot, som blir den som får åskådliggöra Descartes idéer och teser.

De gnabbas, som i detta meningsutbyte när filosofen serveras frukost och får höra att han i sömnen lovprisat snön och isen:

                      ”Hör nu: Jag svärmar aldrig. Jag är ingen fjant

                      Som rullar sig i snön och susar utför branter.

                      Min plats, kunskapens vagga, det är sängen här,

                      En miniatyr av världen ute.” ”Trots att snön

                      Ju skyler skiten som herren avskyr.” ”Man får välja –

                      Men människa, kom hit någon gång, och ställ ner brickan –

                      Antingen söka sanningen härinne, i sig själv.

                      Eller så tro det ögat ser – och aldrig veta

                      Vem man är, ty det förblir en sinnenas konsert.

                      Och därmed nog. Jag fryser. Elda.” Han vill äta.

Rörelsen från det triviala till det existentiella är typisk för den här boken: hur vardagsbetraktelser tas vidare in i de själsliga bråddjupen, i ständiga undersökningar av psyket, av tänkandet, av varat, av tingen, av den stora frågan: vad utgör det mänskliga? Vi får söka inåt, vända optiken i en mindre tilldragande riktning, mot det egna.

Som formel betraktad är ju Descartes förslag – det är tänkandet som gör oss till människor – både banalt och genialt. Misstaget är att se den som en doktrin: det är ju en personlig lösning på ett problem, och borde inte upphöjas till en generell lära eller dogm. Samtidigt blir huvudpersonen föremål för en hel del intern kritik, i sina försök att lösgöra förnuftet från känslorna. När han konfronteras med ett barn som frusit ihjäl i snön garderar han sig med en föreläsningar om tårarna, vilka fysiska reaktioner som gör att människan gråter. Gillots funktion blir att visa betydelsen av känslorna, att det är en falsk dikotomi mellan rationellt tänkande och känslor. Descartes intresse för Gillots förälskelse är också den styrd av ett vetenskapligt intresse, och hur mänskligt är det egentligen? Hade inte världen varit bättre om Descartes i stället hade yppat: ”Jag känner, alltså finns jag”?

Som strofen ovanför visade kan man hitta paralleller till nutiden (den fjantiga utförsåkningen) både här och där. Descartes gnäller ibland över världens falskhet, och man glömmer lätt bort att man befinner sig i 1600-talet när vi möter fylleri, krig, flyktingar. Ytligheten är beständig.

Vi följer Descartes på resor till Tyskland (kallt), vidare till den svenska drottningen Kristinas inbjudan till Stockholm (kallare). Skildringen av Sverige är inte smickrande: vare sig klimatet eller befolkningen faller honom riktigt på läppen. Utgången är bekant, och inte heller den särdeles smickrande för vårt land.

Det här är Grünbeins sjätte bok på svenska, och han har flera gånger framstått som en pigg om än lite förnumstig författare – ibland förtjusande yster, ibland dystert tungrodd. Den här boken, som utkom på tyska redan 2003 är dock sällsynt underbar – nästan lika bra som snö. Den är imponerande utförd, men också hela tiden intressant, så man nästan glömmer bort stelheten i versformen, och de ibland nödfunna slutrimmen i kupletterna. Ulrika Wallenströms översättning kan nog inte nog prisas – det är ofta förunderligt hur lätt språket faller ned över sidorna, som … ja, snö …