Grit. Why Passion and Resilience are the Secrets to Success, Angela Duckworth, Vermillion

Det jag lärde mig mest av att läsa William Faulkner i tjugoårsåldern var betydelsen av uthållighet, den vikt han la vid endurance – vackrast av alla ord på engelska. En människa som ska klara sig i livet måste lära sig att hantera motgångar, och Faulkners övertygelse låg alltid i att visa att en människa måste lära sig utstå allt. Men det är också så med begrepp att de ibland inte kan översättas fullständigt: en ordbok kan bara ge en definition av endurance, men konnotationerna blir individuella – vad uthållighet är för dig blir något annat för mig.  

Likadant är det med ett annat vackert ord, grit, och jag har länge varit nyfiken på Angela Duckworths bok. Den översattes till svenska förra året, men det blev inte mycket till diskussion. Jag råkade få tag på den på engelska nu: Grit. Why Passion and Resilience are the Secrets to Success. Undertiteln om att nå framgång gör mig dock lite skeptisk.

Grit är nog ett ord som inte går att översätta, men det handlar i stora drag om uthållighet, om att inte låta sig nedslås av motgångar och misslyckanden. Att fortsätta streta tills man lyckas. Duckworth är psykolog, och utgår från en nyfikenhet kring varför vissa lyckas så bra inom olika områden: skolan, idrottsplanen, politiken, konsten. Hon förkastar talang, menar att det är något i princip alla kan lära sig, och framhäver i stället grit – alltså förmågan att inte ge upp när det är motigt.

Är det så enkelt? Ja, i ibland, i viss mån. Det är lite naivt att inbilla sig att alla har samma förutsättningar, att alla kan lära sig grit. Nog kan var och en öva upp sig i att bli bättre på att låt säga kämpa i motvind, men man får generalisera rätt grovt om man tror att alla kan nå lika långt. Här liksom i allt annat i livet styr också vårt genetiska arv.

Däremot vill jag gärna framhålla hur lämpligt det är att hon kanske inte tar död på men skadeskjuter vår genikult, som hon menar går att spåra till vårt behov av magi och mysterier. När någon är exceptionellt skicklig betonar vi talangen och geniet, men hon menar att det är det bakomliggande arbetet vi borde prisa: i stället för att säga ”vad duktig du är” borde vi säga ”vad hårt du har arbetat”. Det går tillbaka till Nietzsche, som gärna poängterade att storhet var frukten av just hårt arbete.

De två komponenterna i grit är ”passion and perseverance” (titeln väljer ”resilience”, som i högre grad betonar att man studsar tillbaka). En av de många många intervjuoffren använder ordet ”fortitude”. Passion: man måste alltså tycka om det man gör för att nå resultat, för att orka härda ut. Men minst hälften är alltså uthålligheten. Tack vare koncentrationsförmågan når många goda resultat, och Duckworth fokuserar på dem. Hon avstår från att diskutera de som inte har den koncentrationsförmågan, de som saknar mål, inte ser meningen.

Den schweiziske tennisspelaren Stanislas Wawrinka, som vunnit tre grand slam, har Samuel Becketts ord tatuerade på sin arm: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” Det här är en bättre definition av grit än något Duckworth tar upp, och jag är förvånad att hon missar den – hon skriver desto mer om de obegripliga sporterna baseboll och amerikansk fotboll.

Min största invändning mot boken är alltså att den utpekar sitt ämne som vägen till framgång. Vad är ens framgång? Jag kan förstå att Duckworth som amerikansk forskare lever i ett framgångsinriktat, för att inte säga –besatt samhälle. Hon skriver gärna om experiment i skolan där elever med lägre resultat från de många olika testerna framhålls som exempel för att nå bättre resultat när de når högre i Duckworths grit-skala.  

Men jag vill också invända lite mot att hon menar att man behöver vara optimist för att nå höga nivåer av grit. Hennes diskussion är för binär: människan är mer komplex än den strömlinjeformade robot hon vill skapa med sin metod. Obekymrat promenerar hon bland forskarkolleger som utför laboratorie-experiment på råttor, utan att reflektera kring etiken. Men annars är hon retoriskt skicklig, och hänvisar till många framgångssagor, och tar upp endast de svagast tänkbara motargumenten. Allt det här gör hennes bok till propaganda, där hon egentligen håller ett argumenterande tal i timme efter timme. Stilen är också slängigt talspråklig, intimt inbjudande, på ett ibland lite överdrivet kladdigt sätt.

Nåväl: Angela Duckworth vill tillämpa grit som uppfostringsmetod, och det är som med alla goda intentioner, att de leder raka vägen till helvetet. Det är självbelåtet att inbilla sig att alla som ägnar sig åt hennes lära mår bra av det. En del av utrymmet ägnas åt hur hon drillar sina barn, med flera försäkringar att de minsann inte tar någon skada. De får väl likt en del andra kändisbarn, skriva sina egna versioner om vådan av fanatiska uppfostringsmetoder i framtiden.