Sorgedagbok, Roland Barthes, översättning Kristoffer Leandoer, Pequod Press

Det är ytterst passande att just Kristoffer Leandoer har översatt Roland Barthes på så många plan både stillsamma och påträngande Journal de deuil. Han förde denna Sorgedagbok under knappt två år efter att hans mamma dött. Tidigare har jag läst den på engelska, och har knappt vågat drömma om att den i vårt bistra litteraturklimat skulle översättas. Gör den sig som ljudbok? Knappast.

Passande, då Kristoffer Leandoer själv skrev en mycket fin roman om sin mamma när hon hade dött: September, som också den kombinerade det stillsamma tilltalet med något som också var enträget och uppfordrande. Jag tyckte väldigt mycket om den.

När Barthes sätter punkt för sin bok skulle han själv bara ha några månader kvar att leva. Det är också döden som tar mest plats i hans bok, och inte enbart mammans – nej, utan även så att han själv går i dödstankar, i självmordstankar, samt att de känslor av förlamning, depression, sorg, ångest, misär, alla har med själslig död att göra.

Den är skriven på 330 kort, vilket borgar för en text som uppmuntrar till ett icke-linjärt berättande. Liksom i Kärlekens samtal är tankarna korta, fragmentariska. Men i stället för förnumstiga aforismer är tonfallet nedskruvat, där det personliga övergår i det privata, utan att texten blir kladdig och oönskvärt intim.

Lite hädiskt skulle man kunna kalla hans bok för motsatsen till Camus Främlingen. Meursault kunde inte skriva Sorgedagboken – möjligen kunde Proust ha gjort det, efter att hans mamma dött när han själv var 34. Barthes nämner också Proust i sin bok, men inte Camus (bara indirekt, kanske, när han skriver om Sisyfos).

Tack vare kartotek-metoden blir skrivandet spontant, där tankarna uppstår i ögonblicket när de uppstår. Man kan läsa det som en bok också om tankeprocessen: så här tänker man, så här lever man, när det hemska inträffar. Ur ett rationellt perspektiv är det ingen unik erfarenhet – de flesta lever när deras föräldrar dör – men sättet att skriva är vad som gör den här boken så säregen. Det är sorgens klarsynthet som illustreras i Barthes många intryck, som alltid har så mycket att skänka läsaren:

Är antingen söndersliten eller illa till mods

och ibland små pustar av liv

   Till vem kan jag ställa denna fråga (och hoppas på ett svar)?

   Om man kan leva utan någon som man älskade, innebär

det att man älskade vederbörande mindre än man trodde …?  

Det är en dagbok, ja, men det är också litterärt gestaltat, med berättaren som en utpräglad protagonist i sitt sorgearbete, som utförs både med den distans och den intimitet som måste sägas tillhöra det mest unika med litteraturen – att den klarar av att ta sig så här nära ett människoöde, utan att förblindas eller bli närsynt.  

Depressionen väcker nya frågor. För Barthes blir sorgen ett verb, en vägran att bekänna att sorg är något man ”har”: man sörjer. Det är en viktig distinktion, och det visar språkets makt över tanken, över betydelsen. Liksom kärleken är sorgen – en handling, performativ, och vad den här boken visar är också att det är en ständigt pågående handling, att man alltid sörjer i presens. På samma sätt är – vilket romantikerna visste – depressionen mer fruktbar än ångesten, alltså fruktbar ur estetisk synvinkel.

Man känner igen sig, även den läsare som är skonad från den typ av sorg Barthes skriver om, på samma sätt som man känner igen sig i Audens mäktiga ord från dikten som ibland kallas ”Funeral Blues”: ”Stop all the clocks, cut off the telephone, / Prevent the dog from barking with a juicy bone …” Det vill säga: hur kan världen (den ”dumma”, som Barthes så riktigt påpekar) ha mage att bara fortsätta existera som om ingenting har hänt? Det är ju höjden av kränkning, så som sörjaren – han som sörjer – uppfattar det.  

Det bekanta manifesterar sig också i småsakerna. Man blir sjuk, man upptäcker att det snöar, vill förmedla det till mamman – men hon är ju död. Man har mist den som man delar livet med. Därför kan man bara plågas och äcklas av allt i sin omgivning. Hur fan kan det snöa när jag inte får berätta det för henne?

På ett allvarligt sätt antyder Barthes också att sorgen gör honom normal. Han talar om sina neuroser, och dessa är ju alltid ologiska och saknar orsak. Dessutom tiger neurosen. Det är legitimt att sörja – inte annars, inte utan orsak, då är man bara … klen? Det är som att det ligger något oanständigt i att beklaga sig – kanske lika oanständigt som att inte göra det när man väl har orsak till det.

Roland Barthes bok befinner sig helt i nuet: den innehåller knappt någon nostalgi. Hans bok är en övning i närvaro, och hur starkt minnet kan leva – på så sätt kommunicerar den med Prousts stora roman, På spaning efter den tid som flytt. Barthes var nog medveten om att hans böcker skulle leva vidare, så kanske därför detta monument över mamman var nödvändigt – hon var ingen som skrev, hon bara levde. Men att hon finns så starkt i boken beror ju bara på att hon finns så starkt i honom när han skriver, och inte bara där – våra föräldrar blir ju på gott och ont allt mer närvarande i våra egna beteenden, våra maner, våra repliker …

Det här är en både ljus och mörk bok. Den innehåller så mycket hopplöshet, och är, vilket Leandoer visar i sitt fina men korta efterord, i avsaknad av transcendens. Här finns ingen närvaro av någon Gud. Hur kan den då bli så ljus? Är det för att han skriver så fint? Det låter ju bara futtigt, som om det vore någon slags tävling i estetik. Nä, det ljusa finns i det mänskliga. Sorgen och döden må vara banala inslag – de är så vanliga, och ingen undkommer dem. Men här visas att viktigare än något annat är relationen till en annan människa, och att det är en moder blir mindre viktig än att det är – den ende.  

Jag har svårt att klandra Leandoers översättning. Till omslag får vi Magrittes berömda målning ”La reproduction interdite”, med mannen som ser sig i spegeln och ser blott sin egen nacke – en anti-narcissism, kanske. Jag kan missminna mig, men jag tror att det var Leandoer själv som en gång för länge sedan (början av 90-talet, i en bilaga till Aftonbladet/Kultur) gjorde mig uppmärksam på att boken på spegelbordet är den franska översättningen av Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket. Givetvis: vi speglar oss inte bara i oss själva, utan också i litteraturen. I detta kretslopp är förstås Barthes Sorgedagbok ett av de viktigaste tillskotten.