Lincoln i bardo, George Saunders, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

Jag var inte helt överväldigad av den novellsamling, Tionde december, som introducerade George Saunders för svenska läsare. Eller snarare var mitt intryck splittrat: att det fanns mycket att falla för (som en helt förtjusande s/f-novell), men att den som helhet inte höll ihop.

Så det är med rätt nedskruvade förväntningar jag tar mig an hans första roman Lincoln i bardo. Att den belönats med Bookerpriset behöver inte betyda så mycket – den typen av utmärkelser är inte helt pålitliga. Att läsa en historisk roman om Abraham Lincoln lockar inte heller så värst mycket.

Nu ska det genast sägas att det här inte är någon typisk historisk roman. På en kyrkogård i Washington 1862 vilar inte bara ett otal döda soldater från det pågående inbördeskriget, utan även presidentens son Willie, som dött elva år gammal den 20 februari. Fast att säga att de ”vilar” är att ta i: snarare är de döda i ett stadium av evig rörelse, där de springer-glider fram ut och in i de besökande människorna. Däribland alltså Abraham Lincoln, som mycket riktigt enligt den återberättade historien nattetid återvände till sin sons grav.

Ur denna sorgens förtvivlan har Saunders skrivit en väldigt annorlunda roman. Medan hustrun, barnets moder Mary, förlamas i sitt sovrum för att knappt orka ta sig därifrån, blir Lincoln tvångsmässigt bunden till sina besök. De döda på kyrkogården har saker att lära de levande – ja, men de levande har också saker att lära de döda.

Det är en polyfon roman, i stort sett helt beroende av att återge repliker från de döda. Till sin kollage-teknik liknar det Edgar Lee Masters monumentala diktsvit Spoon Rivers Anthology, när vi får tillfälle att ta del av olika öden. Döda barn, soldater i massor, en pedofil från Vermont, och en familjefar som dödat sin son för att han förhindrade föräldrarna att resa, äta ute, och för att få ”minsta stund av ostördhet” tillbaka.

Mest yttrar sig det omaka paret Hans Vollman och Richard Bevins III. De grälar som två Beckett-figurer, fångade i det slags limbo som romanen uppfinner. Det ”bardo” som Willie hamnat i, eller är på väg till, är ett buddhistiskt tillstånd mellan liv och död, där vi hamnar i väntan på att slussas vidare till Nirvana eller – tough luck – återvända i en annan gestalt och leva ett nytt evinnerligt liv. Willie själv tar till orda lite då och då, på ett rörande sätt, vilse, skräckslagen, oförmögen att själv påverka skeendet med sina fragmentariska rop på hjälp: ”Jag måste stanna     Om / jag vill komma     Hem     När ska jag     När får jag / Aldrig om jag är svag / Kanske om jag är stark.”

Den övernaturliga inramningen fungerar ypperligt, och ger berättelsen en unik resonans, och sorgen tar sig över sina potentiella begränsningar. Den polyfona tekniken tillåter de olika versionerna att korsa varandra, hitta motstridiga kopplingar, eller kopplingar som bara ter sig motstridiga, men som samverkar. På kyrkogården är det som att spärrarna släpper, att döden i någon mening har befriat människorna – hemligheter yppas, och falskhet har inte mycket att hämta där.

Bilden av Lincoln färgas också av de motstridiga rösterna, och ger oss en komplex, mångbottnad bild av presidenten, som om den gjort sig oberoende av historieskrivningen: här är presidenten avklädd sitt ämbete, och görs i första hand till en mänsklig representant för sorg. I första hand, jo, men medan vi följer förloppet, en osalig natt på kyrkogården, ger händelserna incitament till den historieskrivning som följer, alltså inbördeskrigets fortsatta utveckling.

Saunders undersöker med en poetisk metod sorgen, och låter krigets konsekvenser bli en (o)naturlig diskussionspartner för de offer som i det här fallet inbördeskriget gjort sig skyldigt till. För en amerikansk läsare blir det antagligen en än värre läsning, med de döda männen från kriget här, fast de hellre bör benämnas pojkar – följda som de skulle bli av senare generationers pojkar i främst andra världskriget, Koreakriget, Vietmankriget, Irak-krigen …

I denna version blir livet efter döden färgat av Dantes eftervärld: ”en märkvärdig tablå av smärta: ett otal människor, fixerade i förtvivlan: kuvade, fallna, krypande, stönande inför lidandet i det detaljerade angrepp som var och en fick utstå.” Men här finns – liksom hos  Dante – också utrymme för den humor som bara når fram till den som har lämnat allt hopp bakom sig, alltså den humor som rör sig med svärtade gester och dystra åtbörder, och därmed blir så mycket mer övertygande, och, ja, rolig (för att den på något sätt har större insats, för att den bejakar förlusten). Här finns även tillfällen till oväntad vänskap mellan de döda andarna, att de behandlar varandra med en kärv typ av respekt som kunde bilda skola.

Man kunde befara att Saunders skulle hamna i sentimentalitetsfällan, erbjuda en slags trösterik bok till alla som delar Lincolns ohyggliga öde. Men han kombinerar ett litterärt experimenterande med en uppenbar vilja att berätta, med sällsynt lyckat utfall: åtminstone känns det länge sedan jag läste något med denna kapacitet att helt enkelt förbluffa mig, gång på gång. Han har hittat en idé, och lyckas ta den några oförutsägbara steg vidare, bortom ens förväntningar, faktiskt.

Niclas Nilssons översättning måste också berömmas. Många av rösterna har getts ett talspråkligt idiom, och ofta regnar hädelser och tabubelagda ord från spökenas läppar, markerade med emfatiska utelämnande streck, som i replikskiftet mellan ett dött par: ”Vi är för h—e döda, Eddie.

/ Älskar dig, din j—a s—.”