Ta sig frihet. Bloomsbury, Indien och konsten att leva, Ingela Lind, Bonniers

Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen är gedigen, men ytlig och förenklad. Den presenterar idéerna och människorna bakom dem, men ger ingen fördjupning.

I hundra år har Bloomsburygruppen kritiserats för att vara privilegierade världsfrånvända skönandar. Min profetia lyder att de kommer att kritiseras i minst hundra år till. Den senaste att skänka ammunition till kritikerna är Ingela Lind, vars bok Ta sig frihet anländer lagom till den utställning om gruppen som nu visas på Artipelag i Stockholm, en utställning hon dessutom kurerat.

De utmanade konventionerna, lanserade banbrytande estetiska idéer och kombinerade teori och praktik när det gäller politik och ekonomi. Kritiken har mest berört att de var bortskämda och egoistiska, något som är lika sant som att de samtidigt var idealister som ägnade sig åt välgörenhet och arbetade hårt för att förbättra människors villkor.

Lind presenterar pedagogiskt idéerna bakom gruppen, och dess mest centrala medlemmar. Mest central för oss i nutid är förstås Virginia Woolf, vars konstnärskap visat sig tillhöra 1900-talets mest slitstarka. Så länge hon har läsare kommer intresset för vännerna i den löst sammansatta Bloomsburygruppen att bestå.

Till den här bokens problem hör att den inte ens försöker vara djup. Det finns så många människor att ta hänsyn till, och luften går ur Lind när hon når fram till de mer perifera gestalterna, som Dora Carrington, vars porträtt är rutinmässigt och blekt.

Att boken är rikt illustrerad är möjligen bra, då det dödar alla illusioner att Vanessa Bell, Duncan Grant med flera var originella konstnärer. Deras tavlor förblir rätt enahanda, även om jag tycker att mattorna, klänningarna och möblerna som tillkom i Omega Workshops är mer spännande och egensinniga.

Lind har mycket att förevisa, och har en del poänger, som när hon utförligt skriver om den ”mjuka modernism” gruppen lanserade, som kontrast till primitivismens och futurismens brutalare ideal. Men alldeles för mycket av kapitlen förevisar en metod som vi kan kalla ”skribenten tänker högt”, alltså att en strängare redigering hade bidragit till mer stringens.

Linds penna är ibland i det trubbigaste laget när hon fäller sina värdeomdömen, när hon med svepande hand diagnostiserar dåtiden. I sin iver att förklara ställer hon sig gärna i vägen, styr läsarens tankar med evinnerliga uppmaningar av typen ”tänk på det här … och det här!” De förnumstiga utropstecknen blir frekventa och missprydande plumpar. Att de övergrepp Virginia Woolf utsattes för av sina halvbröder får heta ”misstro” är klantigt, liksom att hennes debutroman ”The Voyage Out” får heta The Way Out.

Vad man kan ta med sig från Bloomsbury är vissheten att alla utopier är dömda att gå under. Att det bakom den idylliska fasaden lurade svek, mobbning, våldsamheter och självmord är inte förvånande, och inte heller något som varit obekant sedan tidigare.

Men som sagt, om hundra år kommer fortfarande människor att kritisera dess medlemmar (i förra lördagens Expressen var det Therese Bohman som jämförde dem med influencers och familjen Wahlgren). Men likt medlemmar i Ryska baletten som de beundrade så mycket dansar de graciöst undan alla infama angrepp.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2018)