Scandorama, Hannele Mikaela Taivassalo & Catherine Anyango Grünewald, Förlaget

Dystopin är en visuell genre, som kanske fungerar bäst när den är bildsatt. Åtminstone kommer jag spontant hellre att tänka på filmer än på romaner när det finns anledning att tänka på den här genren, och hur bra jag än kan tycka att exempelvis Anthony Burgess och Ray Bradburys romaner A Clockwork Orange och Fahrenheit 451 är, har de svårt att mäta sig med filmatiseringarna av Kubrick och Truffaut.

Serieromanen fungerar också, märker jag när jag tar del av Scandorama, med text av Hannele Mikaela Taivassalo och bild av Catherine Anyango Grünewald. Det är ett konstnärligt möte det slår gnistor om: Taivassalos In transit var en av de bästa svenskspråkiga romaner jag läste förra året, och Anyango Grünewald gjorde för några år sedan en smått lysande bildsättning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta.

Varför fungerar det då så bra? Jo, därför att formatet inte bara tillåter utan också uppmuntrar antydningar hellre än utskrivna förklaringar. Intrigen är klassiskt enkel. I ett framtida Skandinavien, Neoscandia, är segregationen mellan de rika och de fattiga helt utvecklad, där Stockholm blivit Stohome City, Helsingfors Helsingy City, och så vidare. Gränserna mellan de nordiska länderna har utplånats – utanför hägrar Neuropa.

Samtidigt som gränserna är utplånade har de stängts. Det är lika svårt för en främling att komma in till Neoscandia som det är lätt att åka ut därifrån. Helsingy City, där vi tillbringar största delen av tiden, kallas allmänt ”ruinstaden”. Huvudpersonen heter Projekt Miskatt, tillhör en ny människoart, experimentfolket eller Homo felinus. Hon får i uppdrag att föra hem ett tvillingpar som gömmer sig på Arktis. Till sällskap har hon en knarkande ”Golden boy”, och de bildar ett strävsamt par där det så småningom växer fram en erotisk spänning, men av ett mindre förutsägbart slag.

Det är en utmärkt berättelse, där spänningen byggs upp med små effekter. Anyango Grünewald arbetar mycket med skuggor, i en monokrom estetik där hon effektivt lägger in en blå nyans konsekvent över hela serien. Samtiden är lätt att känna igen, även när den som här skildras genom ett visst överdrivet raster. Berättelsen i sig lånar bara sparsamt de förväntade markörerna – så blir övervakningen inte något som betonas, utan den bara finns där, ungefär som man föreställer sig att en framtida värld förhåller sig till den: inte för att pedagogiskt upplysa oss om den, utan bara ta den för given, utan att ens bry sig om att sucka åt att den framkallar irritation.

Vissa saker i miljön är tidlösa, och vissa saker förstärks i en framtid. Den hysteriskt polerade ytan lär bli ett allt viktigare inslag i framtiden, att döma av marknaden för heminredningstidningar och influencers påverkan när det gäller homestyling. Här blir så bildsättningen dov, som en konsekvens av en Scandinavian Noir, men på ett mer bestående sätt än den fiktiva variant som lanserats av Lapidus et al.  

Att man så lätt känner igen miljön får berättelsen att bli extra otäck och hotfull. Det är en märkligt vacker historia som genomgår en slags dunkel försköning genom den dystra inramningen. Utan att säga för mycket måste jag ändå säga att jag gillar hur de balanserar mellan hopplöshet och förtröstan.