Robotsand, Åsa Maria Kraft, Bonniers

Få samtida svenska poeter skriver lika häpnadsväckande som Åsa Maria Kraft. Jag har följt henne genom tio kufiska böcker nu, och i den nya, Robotsand, fortsätter hon med sitt arbete att föra samman olika tidsplan. Dåtid, nutid och framtid löper som tre sammantvinnade trådar, och bildar en växelsång mellan lyriska kortdikter och berättande rapporter (tacksamt nog med upplysande fotnoter). Insikterna är sällan lätta att förutsäga, men det blir inte heller tungrott, tack vare en språklig lekfullhet.

Det är en bok som krokar i hennes senare, genom att skildra olika varianter av kvinnorollen. Den här gången med hjälp av bland annat historiska dockor och en löpsedel om barnaga från 1967. Det är en auktoritetskritisk dikt, där skönheten glimtar till som oaser i föreläsningarna: ”En / blommas blick ser inåt, ner / genom sina egna stjälkar, / ner i jordens inre varur / alla drömmar stiger upp”. Att läsa Kraft är alltid utmanande, och belöningen är dessa glimtar av klarhet, av – ja, enkel häpnad.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/4 2018)