Making the Monster. The Science Behind Mary Shelley’s Frankenstein, Kathryn Harkup, Bloomsbury

Upplysningens idéer formade romantiken, både indirekt och mer direkt. Ett gott exempel på det är den roman som kanske mer än någon annan representerar romantiken: Mary Shelleys Frankenstein. Om denna roman har kemisten Kathryn Harkup skrivit, i en ambitiöst upplagd bok med namn Making the Monster. The Science Behind Mary Shelley’s Frankenstein.

Det är en välkommen studie, som i hög grad intresserar sig för just hur vetenskapen – idéer plockade rakt från upplysningen – infiltrerar Mary Shelleys roman. Det blir på köpet en del biografi, en del litteraturanalys, men det mest spännande är onekligen hur den initierade Harkup lyckas öppna denna märkliga roman och ge den en ny förståelse. Då skriver hon om kemins kulturhistoriska betydelse.

Till att börja med är det en anakronism att tala om vetenskap i förhållande till Frankenstein. Romanen utkom som bekant för två hundra år sedan i år, alltså 1818, en bra bit innan begreppet ”science” lanserades, 1833. Men Mary Shelley hade också en gedigen bildning i upplysningens idéer, inte minst de böcker som skrivits av modern Mary Wollstonecraft och fadern William Godwin, som fanns nära till hands. Vad Harkup vill göra med sin bok är helt enkelt att betona ledet science i begreppsparet science fiction.

Från 1700-talet kom också Franklins blixt-experiment, och Leidenflaskan som kunde lagra elektrisk laddning, ett slags primitivt batteri. Elektriciteten skulle bli avgörande för de fiktiva experimenten i att skapa människoliv som Victor Frankenstein utförde, men här får vi äntligen en gedigen genomgång som visar hur förankrade i samtida forskning hans experiment var. Att det även kunde löna sig att som kvinna lära sig kemi och fysik visar sig av att den första kvinna som fick lön för vetenskapligt arbete var astronomen Caroline Herschel 1787. Det var för övrigt, återkommer Harkup gång på gång till, ofta de stora vetenskapsmännens systrar som var behjälpliga i många av de experiment som utfördes.

Så att Mary Shelley hade intresse för vetenskap var inte alls oväntat. Sommaren 1816, ”året utan sommar”, då romanen om vetenskapsmannen och hans monster föddes, var ovanligt kall och regnig, beroende av ett vulkanutbrott året innan på Tambora i Indonesien. Hösten 1815 fångade Turner några mörka solnedgångar, som en direkt påverkan av utbrottet. Harkup påminner att ett liknande vulkanutbrott påverkade även året 1797, då Mary föddes på hösten. Sedan lämnades hon vind för våg med en styvmamma som inte var intresserad av att fostra en annan kvinnas barn – Mary Wollstonecraft hade dött tio dagar efter förlossningen.

Mary var alltså ett ensamt barn, och den bildning hon anskaffade sig var i hög grad beroende av ett självständigt tänkande. När hon var sexton träffade hon poeten Percy Bysshe Shelley, som sin vana trogen enleverade henne. Två år senare åkte de till Geneve och sammanstrålade med Lord Byron, på Villa Diodati som han hyrde. Under nätterna läste de skräckhistorier i fransk översättning från tyskan, diskuterade vetenskap (mest Byron och Shelley, upplyser Mary försynt). Tyvärr förde inte Mary dagbok under denna period, så det mesta av den faktiska kunskapen kring vad som företogs under sommaren är den dagbok som Byrons livmedikus, John Polidori, skrev. Han hade för en furstlig summa fått i uppdrag att skriva om Byrons bravader, utan dennes vetskap.

I vilken grad romanen var ett samarbete mellan Mary och Percy är inte ännu helt tillfredsställande utrett, även om man har lokaliserat alla korrigeringar och förslag som gjorts med hans handskrift. Viktigare är att Mary i sina senare förklaringar hävdade att romanen kom till henne i en dröm där på Villa Diodati – låter inte det för bra för att vara sant? Troligen hade idén grott i henne längre än så. Det var också något som låg i tiden, funderingar kring om och hur liv kunde skapas på konstgjord väg. Det finns paralleller till Shelleys dikt ”Alastor, or The Spirit of Solitude”, men också till Godwins gotiska roman St. Leon.

De explicita referenserna till dåtida vetenskap nämns av Mary i det första förordet, ”några tyskar”: dessa identifierar Harkup som Johann Wilhelm Ritter, Christoff Heinrich Pfaff, samt Alexander von Humboldt, som samtliga ägnat sig åt elektriska experiment. Samt ”Dr. Darwin”, som givetvis är den mer berömde Charles farfar Erasmus. Harkup spekulerar också i att Mary torde ha känt till Andrew Crosses experiment på insekter för att se hur tänkbart liv kunde alstras ur elektricitet.

I romanen jagar dåren Victor Frankenstein efter livsgåtan, och en annan dåre, kaptenen Walton, jagar efter en passage till Nordpolen. Det är fyndigt av Mary Shelley att förlägga handlingen till 1790-talet, då det inte var förrän 1798 som Henry Cavendish skulle presentera belägg för att jorden inte var ihålig, utan en solid massa. Tidigare härskade fantasifulla teorier om vad Nordpolen egentligen var.

Mary Shelleys intresse tog henne till den karismatiske Humphrey Davys öppna föreläsningar (en man som kan ha varit en tydlig förebild till romanens Victor), så populära att det ledde till att man fick öppna den första enkelriktade gatan i England. Möjligen hade hon också hjälp av doktor Polidori när det gällde hanteringen av de döda, och detaljer om dissektioner av liken. Harkup visar hur insatt hon var i kroppar stadda i förruttnelse, de fem stadierna av gradvis nedbrytning, men kan också själv ge liv åt sin fackprosa: ”Within days, a dead body can swarm with life, writhing with activity as maggots and insects of different species compete for food.”

En möjlig förebild till monstret är den irländske jätten Charles Byrne, med en längd på över 231 cm, som läkaren John Hunter studerade och vars lik han stal när det var på väg att begravas till sjöss. Att Frankensteins monster är så långt torde bero på att han använde sig av kroppsdelar och lemmar från djur, antar Harkup. Annars skrev en bekant till Mary Shelley, Thomas Love Peacock, 1817 romanen Melincourt, om en orangutang med mänskliga egenskaper, något som ytterligare kan ha inspirerat henne. Eller Goya, vars akvatintlavyr ”Los Chinchillos” har en teckning av två varelser i tvångströja som tvångsmatas av en skötare – båda liknar Frankensteins monster. Att hon vid något tillfälle har sett dessa teckningar är fullt möjligt.

På många sätt är Harkups bok fängslande och fascinerande. Hon är förstående inför alkemin, och läser samtida källor kritiskt men entusiastiskt. Hon visar att Ingolstadt, där Victor studerar, under slutet av 1700-talet hade tydliga kopplingar till Illuminati, att det faktiskt var där Illuminaterordern etablerades. Men det är lite synd att hon känner sig nödgad att fortsätta sprida den apokryfiska Werther-myten, som hävdar att en självmordsepidemi utbröt i Tyskland på slutet av 1700-talet efter Goethes roman (det saknas belägg för detta).

Eftersom hon inte är litteraturvetare missar hon en del uppenbara paralleller. Det är kanske inte obligatoriskt att jämföra med författarens biografi, men hon kunde ha gjort mer av en del uppenbara detaljer. Ibland har de betydelser för berättartekniska aspekter.

Många saker i hennes bok kan förvåna. Som att det på slutet av 1700-talet troligen var enklare för dem som ville studera livets och dödens stora gåtor att få tag på döda kroppar. Exempelvis bestämde det brittiska parlamentet 1752 att samtliga mördare som dömdes till döden fick säljas till de hugade spekulanterna för dissektion, när det tidigare endast rört sig om sex lik per år. Att det fanns en svart marknad för liksäljare är ändå inte svårt att begripa. Dessa grävde med träspadar för att inte metallen skulle avslöja dem när de högg i sten (bokstavligt talat).    

Harkup blickar också framåt. Earl Bakken, som uppfann pacemakern på 1950-talet, var inspirerad av filmatiseringen av Frankenstein från 1931. Den italienske neurokirurgen Sergio Canavero har föreslagit hjärntransplantationer, något som bestridits av andra vetenskapsmän. Tidigare har han bland annat utfört experimentet på en apa (som inte överlevde), och i november 2017 på människor, men det var fortfarande på döda människor. Canavero menar ändå att en skicklig sjukgymnast ska lära en vuxen människa som får en ny hjärna att gå inom ett år …  

Vi har fortfarande inte löst gåtan vad liv är, menar Harkup. Den gåta som Mary Shelley tog på så stort allvar. Hennes roman har knappast mist sin förmåga att fängsla läsare, utan ökar snarare sin läsekrets. Det är också en roman som sällan gör nya läsare besvikna – det är ett av de säkraste korten jag kan leverera när elever vill ha lästips. Att det nu också finns en så pass lättillgänglig och ändå djuplodande vetenskaplig granskning är oerhört glädjande. Vill man hellre ha en reguljär biografi kan man förstås hålla till godo med Fiona Sampsons nyutkomna In Search of Mary Shelley.