Jag går och lever, Mirja Unge, Norstedts

Få svenska samtidsförfattare har lika pålitlig tonträff som Mirja Unge, som helt förlitar sig på sin vardagliga stil för att gestalta sina människor. När hon nu återvänder till romanen efter tretton år är förväntningarna höga. Och mycket är sig likt. I en dysfunktionell familj lever sextonåriga Tove tillsammans med en ointresserad pappa som sliter ut sig på nattskiftet på fabriken, och en två år äldre syster som bara ligger på sitt rum och onanerar. Tove vantrivs på skolan, tillbringar kvällarna med att hångla med olika pojkar i bilar.

Hon väntar på något: att livet ska börja. Inom sig bär hon en potential, något oförlöst. Något hon bara kan ana, då hon ännu inte har upptäckt det språk som blir hennes biljett bort från den förlamande tristessen. Romanen utspelar sig i en svensk småstad 1990, men det kunde lika gärna vara nutid: inget har ändrats, tristessen är tidlös för den som lever i det limbo som det innebär att vara ung vuxen.

Unge lyckas mana fram en trovärdigt solkig atmosfär, där i synnerhet skildringen av skolan är ohygglig i sin mobbning av elever och nedbrytning av lärarvikarier, alltihop utfört lika glädjelöst som systematiskt. Tove ges ett passande hätskt temperament, förstärkt av den nyckfulla kommateringen. Det mirakulösa ligger i att Unge med så små medel skapar så mycket liv i en fiktiv karaktär. På ett paradoxalt sätt fungerar överdrifterna och den groteska metoden för att gjuta liv i Tove, och får hennes mänskliga sidor att bli ett intryck att ta med sig långt efter avslutad läsning.

(Också publicerad i Vi 5/18)