The White Book, Han Kang, translated by Deborah Smith, Portobello Books

Vilken färg har sorgen? Du säger svart. Jag säger – vit. För sorgen är ett tomrum.

Till årets mest häpnadsväckande böcker hör tveklöst sydkoreanska Han Kangs oförglömliga skräckroman Vegetarianen. På engelska har i höst hennes The White Book publicerats, i Deborah Smiths översättning från koreanskan – att hennes svenska böcker tar omvägen över den engelska översättningen kan vara en god anledning att hellre söka upp dem på engelska.   

The White Book är mildare i temperamentet än både Vegetarianen och Levande och döda, den bok hon introducerades med på svenska. Det är inte heller en roman, utan den typ av sorgearbete som egentligen inte går att likna vid något annat. Han utgår från en äldre syster som dog innan hon hann fylla två år – som bok kan det visserligen erinra om Roland Barthes bok om sin döda mor, Mourning Diary – men Han gör något helt oförutsett med sitt skrivande.

Ibland kan det sakligt konstaterande vara det mest känsloladdade. För när det blir för mycket känslor i skrivandet spårar det ur – och vi vill inte bli manipulerade (i så fall hade vi väl gått på bio?). Här rör sig Han mot sina föräldrars sorg när systern dör, hur mamman 22 år gammal konstaterar döden, hur pappan ett par år äldre tar med sig det döda barnet upp till berget och begraver henne.

Han liknar sitt skrivande vid att lägga förband över ett sår. Hon nämner också sin migrän, som har fått henne i en intervju nyligen i Guardian att utbrista i ett lakoniskt: ”If I were 100 % healthy I couldn’t have become a writer.” Smärtan blir en del av hennes identitet. Då kan hon genom att skriva bana väg i okänd mark, och det är så spännande att följa henne. Och samtidigt – så oroväckande, för här kan du inte längre lita på att det ska sluta väl. Tryggheten är akut hotad.

I den här boken utgår hon från konkreta ord, låter dem leda till handgripliga handlingar, där hon inte heller förställer sig. Texterna rör sig från novellen till dikten. Eller skissen, som leder till öppningar. Inte är det någon tillfällighet att hon inleder med ordet ”dörr”. Ohjälpligt formas vi av barndomens erfarenheter, och Han spekulerar i vilket slags liv hon hade fått om den äldre systern hade överlevt – det vill säga, trolighen hade hon inte fått något liv alls.

Och den här boken blir sålunda en meditation över hur tunn gräns det är mellan liv och död, mellan det egna och det andra. Men det är också en bok om utplåning, om vad döden åstadkommer. Det vita finns i några återkommande troper – i dimman, i saltet, i röken, i pappret, i natten, i de smärtlindrande pillren, i snön, men också i bröstmjölken, hur den blir länken mellan liv och död för systern, den döda, när mjölkens lönlösa droppar skönjs.

Eller sockerbitarna:

”She isn’t really partial to sweet things any more, but the sight of a dish of wrapped sugar cubes still evokes the sense of witnessing something precious. There are certain memories whcih remain inviolate to the ravages of time. And to those of suffering. It is not true that everything is coloured by time and suffering. It is not true that they bring everything to ruin.”  

Men vad jag än säger tvingas jag konstatera: det är en annan bok – också! Ett helt annorlunda sätt att skriva, som undflyr alla bestämningar. En ledtråd finns i ett koreanskt idiom som hon nämner, som lyder ”att skratta vitt”, och då ska betyda att skratta forcerat, inte med någon genuin glädje. Det här är en också brutal bok, där sorgen hela tiden hålls aktuell, men aldrig blir terapeutisk.

Och till det märkliga med sorgen är väl också att den är både universell och privat. Vi delar förvåningen över att livet bara fortgår – varför är det så grymt? W.H. Auden visste en del om det när han skrev sin kända dikt ”Funeral Blues”, där han önskar att själva tiden ska stanna när han sörjer – och, strikt talat, det är väl just det den gör. Här, i Hans bok, fortsätter bara vädret, i synnerhet den vita snön bryr sig inte, men hon skildrar den så vackert: ”Unable to fathom what on earth it could be, this thing so cold, so hostile. This vanishing fragility, this oppressive weight of beauty.”

Jag vet inte om sorgen är vit egentligen, men jag övertygas av att vit är den sorgsnaste färgen. Det är frågan om perspektiv, om attityd – rädslan är vit. Det finns hos Han ett sätt att tänka som liksom hos Emily Dickinson utgår från paradoxer, från kollisioner, från våldsamma konfrontationer. Att läsa är att erinra sig gnistor spraka från texten, där tänkandet byggs på friktion. Här handlar det inte om att försonas med livet. Att leva handlar inte om att fly plågan, eller ens att lindra den.

Delvis är boken skriven i Warszawa, där Han förundrat skådar andra världskrigets fasansfulla citat. Så här skriver man omgiven av död, verkar hon tycka. Men också vissheten att det går att bygga upp det som förstörts. Tystnaden, den nödvändiga tystnaden, är en vit sten. Ja, så enkelt det kan te sig – att bara vara ett ”ja”.

Till boken hör enkla fotografier av Choi Jinhyuk. Just nu hör alltså Han Kang till de mest spännande författare jag har läst på länge – en uppfattning jag inte är ensam om (till exempel vann Vegetarianen den internationella kategorin för Bookerpriset). Tids nog får vi väl veta om hon klarar av den uppmärksamheten. Uppskattning är farligt, hämmande för kreativa människor. Än så länge förblir jag slagen av häpnad och beundran, och inte så lite förundran.