Ur varje gräns växer en annan, Jun Feng/Jimbut, Åsa Maria Kraft, Morten Langeland, Jonas Rolsted, Heidi von Wright, Helena Österlund, Provins/Art Inside Out

I våras utfördes ett experiment i den halländska landsbygden. Vad händer om man låser in sex nordiska poeter mitt ute i skogen? Det var Art Inside Out som arrangerade ett ”lyrikresidens” kallat ”Plats. Poesi. Periferi.” I en månad var poeterna utelämnade åt skogen och sig själva i Hylte kommun i Halland.

Tidskriften Provins publicerar som bilaga till sitt nummer 3/2017 resultatet. Är det en bok? En antologi? Ett häfte? En pamflett? De som fick chansen är danska poeterna Jun Feng/Fimbut och Jonas Rolsted, norska Morten Langeland, svenska Åsa Maria Kraft och Helena Österlund, samt finlandssvenska Heidi von Wright. Till sin hjälp fick de en annan poet, den erkänt duktiga läraren Marie Silkeberg.

Det är både gemensamt och individuellt skrivet, som om de artigt nog inväntar varandra. Ibland adresserar de varandra, och då kan man ju gissa vem som har skrivit vad, inte minst eftersom två av dem skriver på danska, en på norska, och tre på svenska, och en del är översatt till kinesiska. Man kan roa sig med att gissa, fast det är ganska gagnlöst: dessutom gissar man väl nästan alltid fel? Jag känner ändå till de svenskspråkiga rätt bra – i synnerhet Kraft, som jag läst varje stavelse av.

Men mitt intryck är att de låter sina unika röster ingå i ett större sammanhang. Frågan vad ett ”jag” är blir bara en av de väckta frågorna. En annan berör gränsen och gränsdragningarna. Bönderna i närområdet är skeptiska till deras närvaro. Är poeter känsligare för gränser än andra människor? Döm själva:

                   ur varje gräns växer en annan    :   ur varje gräns växer

långsamt behovet av att kontrollera den     :   i takt med förmågan att tillverka och

                                       bevara dokument      :   den som står vid en gräns och

kontrollerar den är gränslös i sin kontroll  :   tvingar andra att tänja sig för att

                                           passera gränsen     :   kroppen som stoppas  

En annan sak, apropå gränser, är hur den här skriften uppmuntrar en mer uppluckrad författarroll – författaridentiteten som solitärt geni är i starkt behov av revidering, minst sagt. Och då är det förstås välkommet med projekt som detta: visa vad som sker när det stora får ingå i något som är ännu större. Det är nästan lite rörande hur de nämner varandra, plockar in varandra som referenser i sina dikter, genom att berätta vad Åsa Maria, Heidi, Jonas etc gör.

Vad vi då får är en dikt som rör sig mellan olika tonlägen. Den kan vara fundersam, vek, klagande, informativ, docerande, listig, lyrisk. Det kan vara ekfraser som utgår från en altartavla med Maria och Josef och Jesus och de tre vise männen. Eller skogsdikter. Eller dikter om den nedlagda sågfabriken vid området. Eller funderingar kring en kvinna som blir inlåst i en jordkällare i sexton år, för att hon var rädd att hon som barn blev galen efter ett blixtnedslag.  

Slutresultatet är kanske inte omvälvande dikt – det är mer en spretig bok, med en mångfald intryck. Något som i sig ändå är eftersträvansvärt. Det är också svårt att skriva om bokens innehåll, då dess yttre form och förutsättningar är så påtagliga. Jag måste ändå uppskatta projektet och den satsning som gjorts. Mer troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning efter detta experiment.