Under flammetårnet, Per Jonassen, Kolon forlag

Per Jonassen debuterade i 50-årsåldern som poet. Första boken kom 1998, och nu har han gett ut sex diktsamlingar. Eftersom han fyller 70 i år finns det anledning att samla hans diktsamlingar i en behändig pocket, under namnet Under flammetårnet. Den har jag nu läst, eftersom jag tillhör den försvinnande minoriteten som tycker det är mödan värt att försöka läsa på de andra skandinaviska språken. Ty jag är inte dum i huvudet. Och ju svårare problemet är, desto vackrare blir lösningen, som Jeanne Winterson har sagt.

Jag hade inga förväntningar alls. Titlarna på Jonassens böcker ser ut som överblivna Kentlåtar: Nattlamper. Petroleum og forvirring. Natt i et ødeland. Trengseltider. Lange dager. Alt som ikke fins. Det är kanske en vanvördig liknelse, men att läsa hans dikter är som att lyssna på ett Kent i högform, ett Kent som inte dog kreativitetsdöden efter sitt mästerverk ”Röd” 2009.  

I ett vackert efterord skriver Steinar Opstad, en av få norska samtida poeter som översatts till svenska, om kollegans dikter. Hur Jonassens estetik är beroende av hans arbetslivserfarenhet, i synnerhet hans dagar som sjöman. Jotack, tänker jag, efter att redan i hans första bok ha läst en dikt om prostituerade kvinnor. Nog för att Cornelis och Taube har skrivit om horor, liksom Thåström, liksom Verlaine, liksom DH Lawrence, liksom Baudelaire. Men måste jag uppskatta det …?

Sjömansromantiken kan jag också undvara, men den trängs ju successivt bort av en vardaglig liknöjdhet. Och mer och mer fångas jag av säkerheten i tonfallet. Hur Jonassen visar hur vardagens ting bär på oanade bråddjup. Berättelserna är stillsamma, enkla, men undviker skickligt alla tråkighetsfällor.

Det är autonom dikt som helt står på egna ben, även om han då och då nämner en och annan poet, som Leopardi, William Carlos Williams, Dylan Thomas, någon som heter Rutger Kopland, någon som heter Charles Bukowski. I en dikt samplar han Rimbauds brev till systern Isabelle – det fungerar bättre än man kan tro. I en av resedikterna hamnar han i ”Funchal”, liksom Tranströmer en gång.

Nog går det att hävda att det är skrivet i en stabil melankolisk tradition, och min liknelse med Kent handlar också om dess vanlighet: här är gesterna inte grandiosa. Den här enkelheten som dikterna gestaltar kan väl finnas i både sångtexter och i dikter av, säg Marie Lundqvist, något som jag inte alls menar är till hennes nackdel: hennes 90-talsböcker hör till det bästa som kunde läsas på svenska från det decenniet. Det Jonassen vill muta in är en viss typ av känsla: ”sannheten er / at alt går fra vondt til verre”. Ja, verkligen: bistra tider föder bistrare tider. I en av dikterna knackar Djävulen på, och ber sina grannar att dämpa sig, för han ska upp i ottan och sköta butiken, med extrapriser på pest och död och pina.

Och jag gillar verkligen hur det hur Jonassen avstår från den typ av rebuspoesi som brukar premieras. Han väljer en mer saklig ton. Det är också pessimism utan gnäll, och jag kan inte låta bli att tycka att dikterna blir mer och mer uppsluppna ju längre jag kommer i den här boken, något som kulminerar med den i mitt tycke starkaste enskilda boken, Trengseltider. Det är åtminstone vid dikterna från den samlingen jag dröjer länge, förbluffad av hur det enkla kan inrymma sådan visdom.

Här är dikterna finurlig utan att bli krystade: ”Hun har en gyllen nøkkel rundt halsen / og inntil brystet har hun gjemt et kart / over veien til en enklere verden”. Det är så eftersträvansvärt: det där enkla, som bara kan nås av den som inte räds för det svåra. Ta det här citatet ovan: om du är en ovan läsare av norska kanske du lätt dechiffrerar första raden, men undrar vad fan ”et kart” är? Så stannar du där, tänker att jag tänker då inte gå vidare, för det här är för svårt. Men det är ju inte det! Inte om du fortsätter läsa, då vägen öppnar upp för förståelsen av kartan. Om du tycker det här låter långsökt: låt någon av dina grannar läsa de här tre raderna.

I den här samlingen finns också en magnifikt enkel dikt om Marilyn Monroe, som annars riskerar att bli en så uttjatad trop: här visar Jonassen att det finns en annan väg att gå för att skriva något nytt om något så utslitet. Ja, inför sådant kan man bara kapitulera, dikter som pekar ut ett annat sätt att leva – ett värdigare liv möjliggörs.

Någon idylliker är han inte heller, utan kan släppa in en brutalitet som är synnerligen effektiv när den är som mest oväntad, som i den korta dikten ”VERDENS LØNN”:

De sier at livet ikke gir mening

men hva med sulten når den stilles

og hva med huset når det er ferdig reist

og stua er god og varm

hva med kjæresten din som sitter der og smiler

og drømmer om en annen enn deg

De bästa böckerna är väl när jag glömmer bort att jag är kritiker, när jag bara kan släppa allt och bli uteslutande läsare. Det här är en bok som jag kommer att plocka fram när jag behöver påminna mig om hur förtrollningen går till: ”ingenting är enklare”, som Tranströmer sa.