Johannes Anyurus Augustpris

Jag kommer från framtiden med döden i hälarna. Så löd titeln på en av Ragnar Strömbergs diktsamlingar, en titel som låter som en profetisk summering av Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Här är det verkligen en karaktär som åtminstone säger sig komma från framtiden, och det är döden hon jagas av.

Liksom Strömberg är Anyuru göteborgare, och tidigare poet. Det metaforstinna språket från sina tidiga diktsamlingar har han tagit med sig till sina hittills tre romaner, där årets Augustprisvinnare utgör en krona på verket.

 

Foto: Sören Andersson (www.augustpriset.se)

I ramberättelsen planerar tre jihadister en attack mot den provocerande serietecknaren Göran Loberg. Han är som en korsning av Lars Vilks och tecknarna på franska tidningen Charlie Lebdo. Men attacken avbryts på initiativ av den unga kvinnan Nour, som hamnar på psykiatrisk klinik. Där besöks hon av en författare, med klara spår av Johannes Anyuru. Han kallar henne ”Tundraflickan”.

Kommer hon från framtiden? I hennes berättelser skildras ett Sverige som tillgripit starka lagar mot oönskade element. Staten samlar ”Sverigefiender” i koncentrationsläger. Författaren, som själv är muslim, anar att hon är galen, men litar ändå tillräckligt mycket på henne för att skicka sin familj till Kanada.

Ett polariserat Sverige som rör sig mot ett totalitärt samhälle, hur långsökt är det? Jag väljer att uppfatta Anyurus roman som en varning, att den i likhet med exempelvis Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse egentligen inte skildrar något som inte redan finns. Båda författarna ser tendenser i sin samtid. På 80-talet förekom bland annat rörelser som det amerikanska ”moral majority”, som försökte bana väg för den typ av religiösa fundamentalism som Atwood så skickligt porträtterar i sin roman.

Och Anyuru lyckas också förmedla den oro som väckts av SD:s framgångar. Här anas en författare som ser att något håller på att gå fel med Sverige, och med små förskjutningar skapas bilden av en tillvaro där människovärdet mäts i graden av svenskhet. Vi fick ju en avslöjande inblick från SD:s landsdagar i Norrköping i lördags, med ombudet Martin Strids uttalande om muslimer som icke-människor.

Tack vare sitt inslag av science fiction ges förutsättningarna för en fantasifull diskussion av ett akut ämne. Anyuru skriver i dialog med Harry Martinsons versepos Aniara från 1956. Det märks bland annat i att ”Tundraflickans” egentliga namn är Annika Isagel, med ett efternamn lånat från en av piloterna i Aniara. Dock uppfattar jag Anyuru som mindre pessimistisk än Martinson; romanen saknar inte utblickar mot en hoppfullare, bättre värld. Den dödsdömda resan i Aniara blir i Anyurus roman mer en fråga om att ta allvarliga frågor på yttersta allvar, i en uppenbar strävan mot förbättring.

Det är en tydligt ambitiös roman. Allra starkast fungerar samhällskritiken när Anyuru konfronterar missmodet, hopplösheten. Då blir det en djärv text, som när ”Tundraflickan” frågar om författaren hyser något hopp: ”’Hopp om Sverige? Om ditt liv med din familj här?’ En tyngd sjönk i mig. När någon minut hade gått utan att jag svarat bytte hon ämne. Som för att skona mig.”

Med ett konstrikt, men ändå mer nedtonat språk, har Anyuru förvaltat den talang han visat med sina tidigare böcker. Tonfallet är ödesmättat, lyriskt, men också förankrat i en konkret verklighet, med en konsekvens i sitt bildspråk som ger förutsättningar för en struktur som underlättar läsupplevelsen. Här finns tillräckligt mycket kvar av den poet som placerade sig mitt i nutiden i sina böcker från början av 00-talet, och det sker med en berättarteknik som är avancerad men samtidigt tillgänglig.

Med en metod att ge den författande huvudpersonen drag av sig själv, och i försöket att lappa ihop ett skeende, påminner det inte så lite om Augustprisvinnaren för två år sedan, Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Det rör sig om romaner som vill kommentera samtiden, och det måste ses som en självklarhet att det är en tillgång att den här typen av sofistikerat berättade romaner kan vinna Augustpriset. En seger för berättarkonsten, helt enkelt.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2017)