jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
(Erik Lindegren, mannen utan väg,
XVII)
Vad är njutning?
Kanske det är så enkelt som Lindegrens ekvation ovan, ett lika ivrigt som
fåfängt sökande efter något som inte existerar annat än som alstrare av tortyr
för de egna sinnena. Efter att ha läst Slavoj Zizeks texter i ämnet (och glömt
dem) och konsulterat en del Jacques Lacan (som bara fick mig att tänka på mitt
MTV-tittande åren kring 1990, när enda anledningen att fortsätta titta var att
nästa video ”nog” ”måste” vara bättre än den nuvarande).
Jakten på nya
njutningar, oförmågan att kunna vila i den nuvarande stunden, har sin givna
uttolkare i Goethes version av Faust-myten, som har så oerhört mycket att säga
den moderna människan, inte minst i hur texten manifesterar en vädjan till nuet,
till stunden, till ögonblicket: ”Dröj dock kvar, du är så skön”.
Nu har jag läst en
mer blygsam variant av Faust, i Richard Lesclides korta roman Diligensen från Lyon. Den utkom 1882,
och förlaget Alastor Press trycker den som en märkligt liten bok, kanske som en
hyllning till dess ursprungliga utgivning. Då motiverades formatet möjligen av
att flinka fingrar kunde stoppa undan den exempelvis i en rockficka, då dess
innehåll riskerade uppfattas som skabröst. Det förblir ett lämpligt format att
ta med sig för en läsare av idag, som kanske färdas med den moderna
motsvarigheten till en diligens, alltså bussen eller tåget.
Handlingen är
rättfram och enkel. Lord Algerton, en engelsman som slår runt i Paris, håller på
att förslösa sitt fjärde arv. Han är den typ av slarver som är så charmanta i
fiktionen, men fungerar sämre i verkligheten. En bedagad prostituerad erbjuder
honom ”diligensen från Lyon”. Han reagerar med avsmak, och misshandlar kvinnan,
men ångrar sig dagen därpå, och tillbringar resten av sitt liv med att få
klarhet i vad hon menade. Med sig på resan har han inte Mefistofeles, men
författaren själv, som nyktert redogör för jakten på de okända njutningar som
döljer sig i kodordet ”diligensen från Lyon”.
Det kunde ha blivit
en gastkramande roman, men efter den lovande inledningen fördröjs förloppet.
Den uppsluppna ansatsen mynnar ut i en ganska förutsägbar och småbanal historia
där vi enkelt kan ana hur illa det ska gå för det stackars offret, alltså Lord
Algerton. Som roman om besatthet är den lite för tam. Men dess aktualitet visas
ju i hur den skildrar begäret som det som inte kan nås.
I ett exemplariskt
förord placerar översättaren Hillevi Hellberg Lesclides författarskap i ett
sammanhang, som en länk mellan romantiken (gotiken) och sekelskiftesprosan
(dekadensen). Det är besynnerligt ändå, hur så många av författarnamnen som
nämns blivit till bekantingar, åtminstone för den som följt förlaget Alastors
utgivning – att det är en homogen och exklusivt manlig värld är väl beklagligt.
Förordet är å andra sidan så spännande skrivet, liknar snudd på en novell av
Borges i sina försök att avkoda mysterierna bakom den förtäckta titeln.
En erotisk ordbok
från 1864 tar upp den, exempelvis, men dess definition liknar sannerligen ett
antiklimax. Romanens svar, som inte här ska avslöjas, ger ändå en hint om att
det är något större än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.