Det jeg leter etter finnes ikke her, Mari Tveita Stagrim, Kolon

Barnet blir født med fornemmelsen av og en forestilling om tryggheten som den selvfølgeligste ting. Verden bryter mot dette.

Så skriver norska författaren Mari Tveita Stagrim i sin första roman Det jeg leter etter finnes ikke her (hon gav ut en novellsamling 2015). Det är en sådan roman jag önskar att jag hade läst när jag var ung, men det lär aldrig vara för sent. Det är en roman som består av korta texter – citatet ovan utgör en hel sidas text. Det är ett idealiskt format för en historia av det här slaget, med de korta nedslagen, som lämnar djupa avtryck.

Att (vuxen)världen sviker är ju ett vanligt tema i romaner som handlar om ungdomar, oavsett om man vill sätta etiketten ”ungdomsroman” eller inte på den. Men här skildras det på ett både nedtonat och övertygande sätt, när Stagrim förmedlar historien om den vänskap som uppstår när en ung tjej får en ny klasskamrat, och de bondar över det gemensamma simintresset.

De tjyvröker och testar knark, utstår gubbars tafs. Det är en universell och tidlös erfarenhet som gestaltas. Rätt snart förstår man att det är en vuxnare kvinna som ser tillbaka på sin barndom – de är i trettonårsåldern, och det utspelar sig i början av 00-talet. Men det kunde lika gärna vara i år, eller för trettio år sedan.

För det viktiga är hur själva känslan av att vara ung uttrycks, genom hårt lyriskt språk: ”Minnene bryter mot dagen, dagen bryter mot tankene, hjertet bryter i brystet.” I berättelsen krackelerar känslan, och det gör allt ondare för de utsatta tjejerna. Att vara ung innebär ju att uppleva hur den egna tryggheten konfronteras med vuxenvärldens svek. Det kan man hantera på olika sätt.  

Stagrim låter dem genomskåda de vuxnas löjlighet och inbilskhet, och placerar dem på en överlägsnare position, utan att de har någon nytta av den. Hon är bra på att skriva helt ur barnets perspektiv (hon är fortfarande ung, född 1989, och kan därmed sägas ha behållit lojaliteten med sin egen ungdom). Det här ger texten en säregen laddning, samtidigt som det innebär en begränsad blick, en slags torftighet som fortfarande är medveten, antar jag, för att författaren vill bevara en trovärdighet över förloppet: så här kategoriskt och med förlov sagt korkat ter sig världen för en trettonåring.

Det sker med hjälp av enkla, starka bilder, som utsätts för stark exponering. Därmed blir konturerna liksom utsuddade, och görs mer allmängiltiga. De vuxna är odugliga egoister, och att växa upp med sådana insikter är smärtsamt – till sist blir berättaren förvandlad genom sin smärta, där hela hon uppgår i det som gör ont.  

Det är en roman om att växa upp, där fokus sätts på den egna kroppen. Berättaren täcker finnarna med foundation, och överlag blir den egna kroppen särskådad, in i porerna, genom den emfas som ges åt svetten, åt det faktum att kroppen är i tillväxt. Det är också en fin skildring av vänskap, som visar hur avgörande och viktig den är i den här åldern: kanske den mest distanslösa och närgångna vänskapen etableras här, och då blir den viktigare, starkare och större än kärleken. Även genom att den görs immun mot svek, den läxa som berättaren tvingas lära här.  

Så kan man läsa den förvirring som uppstår när berättaren i efterhand ska teckna porträttet av kompisen: ”Du reduseres kanskje i minnene mine. Det blir mindre igen av hva du var, kroppen din blir nærmere en gjennomsnittskropp, ansikte ditt et gjennomsnittsansikt. Når minnene konstruerer deg på nytt mange år etterpå: Er det deg jeg ser, eller er det et bilde av meg?”

Det finns en bestämdhet i Stagrims skrivande, som jag upplever som fordrande, manande, och svår att motstå. Genom det korta formatet bildas också en förtrolighet, där jag som läsare tvingas fylla i de luckor som uppstår, försöka besvara de implicita frågor texten ställer. Den stora bedriften består i att hon lyckas skriva klarsynt om de tidiga tonåren, utan nostalgins skimmer. Det är ett sorgearbete i det lilla formatet med stor och långvarig efterklang.

Så, trots titeln: det jag letar efter finns faktiskt här. Det vill säga, en stark berättelse med en levande människogestaltning. Att läsa den här romanen ger dig ett möte med en människoröst som du inte blir av med.