att vända sig bort, Jörgen Mattlar, Förlaget

Det finlandssvenska arvet är ett tungt ok att bära. Och så svårt att ens ta sig förbi en sådan som Gunnar Björling – hur man än. Så jag ska inte spekulera i hur Jörgen Mattlar gjort för att befria sig från sina föregångare, bara att det är gjort.

Mattlar, född 1966, debuterade 2004 med den fyndigt betitlade Mot pol, och ger nu ut att vända sig bort. Det är poesi i det lilla, poesi med små bokstäver, som tassar fram och ställer försynta frågor …? Nä, inte riktigt så. Inte heller är det burdust, utan något däremellan, en slags vilopunkt mellan det grandiosa och det enkla.

Det är en kort bok, med korta dikter, uteslutande treradingar, i avdelningar som getts resolut prosaiska titlar, som kan ge en hint om innehållet: ”Livsvärldar”, ”I oktober”, ”Ensligt torp”, ”Skikt”, ”Nattbägare”. Om du nu gissar på naturen har du svarat rätt. En natur där självaste luften fått skavsår.

Mattlar kan sägas knapra på orden. Även det i finlandssvensk Björling-tradition. Nog kan man säga att han kliver fram ur Björlings skugga – fast, snarare ur Björlings ljus – och därifrån skriver en egensinnig och förtätad dikt.  

Dikterna består av konstateranden. Egentligen är det väl inte poesi, inte i Bo Setterlindsk mening (han menade som bekant att det inte är radbrytningen som avgör hur poesin skiljer sig från prosan). Alltså: ett rätt bokstavligt tilltal. Där ljuden styr, allitterationerna bestämmer.

Jag läser Mattlars dikter som delvis motsatsen till det titeln utlovar. Att vända sig till – till tillvaron. Det sker med hjälp av en katalogisering av ett förgånget, här illustrerat av en ställning som förr användes för att piska mattor. Nu obrukbar – men dess ljud finns kvar, piskan mot mattan. Och dessa dikter utgör ett eko från förr, ett eko som bara det känsliga örat kan uppfatta. Ungefär som bara den känsliga näsan, herr Proust, kan uppfatta det förflutna.

Det Mattlar då åstadkommer är en förhöjd närvarokänsla. Det som har varit kanske inte kommer tillbaka, men det finns hos oss ändå. I sådant som de skridksoskär som vi kanske aldrig mer får uppleva.

Den långa avdelningen ”Skikt” tycker jag är bokens starkaste: där finns en berättelse som tar sig vida ut över boksidan och in i något större. På tal om att åka skridskor: ”isens dubbelexponering / ur sprucken himmel / och mörkerdjup”. Det här är ingen regelrätt haiku, men liknar den tillräckligt (de här tre raderna har också totalt de 17 stavelser en västerländsk haiku ska innehålla).

Det tidlösa: vad är det för något? De här dikterna av Mattlar är som ett utskott från ingen tid alls. En flaskpost från ett begravt nu, vid sidan av då och sedan.

Och jag gillar som sagt mest den starka ”Skikt”, som är suggestiv, lockande, dröjande, försåtlig. Djupt under ytan finns det något som är mörkare än mörkt, något vi föder, något som samspelar lika mycket med Lovecrft som med Kents ”Petroleum” (”Tror du att det finns något okänt där ute / som mirakulöst förblev oupptäckt / Något som gömmer sig i djupen / som bidar sin tid / och drömmer om petroleum och kristaller / som drömmer om fossil och döda koraller”): 

neråt fyrtio meters djup

under isen i det svarta

simmar något halt

med fenor fjärilsvingar

och bultande hjärta

i iskall kropp