Sekvenser mot Omega, Göran Sonnevi, Bonniers

Som en av de yttersta höjdpunkterna i den svenska poesins historia står Göran Sonnevis två samlingar med ”Oavslutade dikter”, som gavs ut 1987 och 1991. När jag återvänder till dem hittar jag en sällsynt kombination av det högstämda med det informella, dikter som både är lyriskt svindlande och talspråkligt vardagliga.

Efter den på alla plan tunga Bok utan namn som utkom 2012 utkommer nu Sonnevi med Sekvenser mot Omega, en vackert koboltblå bok. Det är den senaste installationen i ett skrivande som inte bara tar avstamp i de oavslutade dikt-böckerna från mer än 25 år sedan, utan går tillbaka till böcker som Det oavslutade språket från 1972 och Det omöjliga (med underrubriken ”Oavslutat”) från 1975.

Hela Sonnevis projekt läser jag som aldrig avslutat, ständigt pågående. Denna nya bok är ytterst välkommen för mig, där Omega förstås är det grekiska alfabetets sista bokstav. Att Sonnevi, född 1939, känner sig på väg mot något slags avslut är väl inte konstigt.

Mycket känns igen. Sonnevi växlar mellan orimmade sonetter, korta fragment och långa berättande dikter. Där skapas en behaglig rytm mellan långt och kort, mellan poetiskt och prosaiskt, högstämt och allvarligt. För han växlar även tilltal, mellan språkligt sensibla, nästan sakrala ordval och dagboksliknande skildringar.

Liksom den fem år yngre dagboksskrivande Lars Norén läser Sonnevi tyska poeter och filosofer: Heidegger, Hölderlin, Celan, Weil. En skillnad är närvaron av andra personer, med ett diktjag som inte isolerar sig lika mycket. Här träffar vi på hustrun Kerstin, vänner som oftast identifieras med begynnelsebokstäver, eller som ”konstnären Lena” (Cronqvist). En lång dikt handlar om Tomas Tranströmers död och begravning, och i en chockerande passus får vi veta att Tranströmer en gång frågade om Sonnevi skulle ha ihjäl honom.  

Mycket handlar om hur yttre och inre samspelar. Omvärldens interaktion med den inre världen. Krigen, politiken – och så den vemodiga livssynen. Ett vemod som ändå bär på så mycket hopp: ”I varje främmande värld bygger vi en ny Också jag / Om vi inte går under i det språklösa Där vi också leker med språket / Som om det fanns en större förståelse Bortanför varje bokstavs matris”.

Men det är otacksamt att citera. I sina böcker använder Sonnevi mellanrum, fem mellanslag, för att markera en slags paus. Jag tror att tekniken ska gäcka en svår stamning, att mellanrummen underlättar högläsningen.

Här existerar olika tidsplan samtidigt, inte bara de privata skikten, med dikter som går tillbaka till 1959, två år innan den egentliga debuten. Den nyaste dikten avslutas i augusti 2016. Här finns också referenser till grekisk antik, och till avgörande politiska händelser från senare tid. Sonnevi ifrågasätter sitt eget ansvar i den onda tid vi lever i. Hoppet som jag ändå uppfattar i dikterna är svärtat av vemod, och tyngt av ett allvar som inte ska avfärdas.        

Sonnevi är antagligen mest känd för sin politiska poesi, men i sina senare böcker dominerar i lika hög grad fina kärleksdikter till hustrun. Dikter som ger relief till det som annars skulle bli självupptagen introspektion. Kärleksdikterna är också långt ifrån idylliska, utan ger utrymme åt mörker och tvivel:

                      Du säger, att du är rädd för

                      att gå in i mörkret

                      Jag lyssnar på dig, undrar vad

                      jag kan göra för

                      att hjälpa dig

                      Ditt mörker vidgas

                      Jag har varit där