A, Martina Moliis-Mellberg, Modernista

Finlandssvenska poeten Martina Moliis-Mellbergs debut A kretsar kring tre koncentrerade delar – tre berättelser, om man så vill. Den utkom i Finland 2015 på Schildts & Söderströms, och efter två års karantän når den äntligen svensk mark med en utgåva på Modernista. På omslaget ringlar en guldorm runt bokstaven ”A”: civilisationen (kulturen, bokstaven, språket) som omgärdas av miljön (naturen, djuret, livet).

A som i Atlas, som är huvudperson i sista avsnittet, eller A som i Alfa Cassiopeia, som är huvudperson i mittenavsnittet. I första avsnittet handlar det dock om dykaren Cousteau. Och hajarna. Om Cousteaus längtan att vilja bli haj. Det är ett porträtt av en människa – en människa som borde vara lycklig men inte vet hur man gör för att vara det, och som tar till drastiska åtgärder för att handskas med besvikelsen – som vi väl alla gör när vi ställs inför det som frustrerar oss. Dikten om honom blir en loggbok, svalt objektiv men klart mänsklig och djupt drabbande.

Alfa Cassiopeia är den tatuerade. Havet och sanden rör sig även här, i växelspel, inom och utanför människan. Med en effektfull men diskret övergång blir texten gemen här, utan att det blir ett maner. Här är det fullt av blod, av sex, av utnyttjande, av övergrepp. Alfa och partnern jagas av ”banditer”. De korsar gränser, eller om det är åtrån som gör det. Att älska någon blir önskan att öppna upp huden på den älskade.

Kärleken när den är som mest destruktiv: ”i baksätet grenslar hon mig och låter händerna leta sig in under mitt linne. kniven i stövelskaftet, vässade naglar, snart. och blodet som rinner ner längs den mejslade huden. det är så vackert, jag kunde gråta.” Destruktiv, men ändå fylld av ett slags jubel.  

Och Atlas, stackaren, håller fortfarande uppe världen på sina axlar. Sanden rör sig. Kanske man måste konstatera att Moliis-Mellberg tappar något av sitt fokus här, att jag inte riktigt bryr mig lika mycket om Atlas olägenhet – eller är det bara för att Atlas-myten hör till de mest överskattade av de grekiska berättelserna? De tidigare delarna läser jag som vore de skrivna på liv och död – inte riktigt så här. Men som helhet är det här en ovanligt stark debut.

Det finns en humor och pigghet i Moliis-Mellbergs ansats, och bara den gör läsningen munter och nödvändig. Redan med denna tunna debut får vi aningar om vad poesin kan göra med både ett språk och ett innehåll. Strukturen är fragmentarisk, men sammanhängande ändå. Hon hittar de oväntade kopplingarna, och att följa med i tankebanorna blir som att möta det oförmodade.  

Jo, det här är allt en författare som inte låtsas. Hon har investerat något för att nå fram till de här dikterna, och hon skriver både ambitiöst och lekfullt. Att läsa henne påminner om hur det kan vara att läsa Anne Carson och Sara Stridsberg – halsbrytande, och med tankar som rör sig snabbare än ljuset. Att läsa det är aldrig krävande, bara befriande, med sina upprymda utsagor. Men framför allt – sådan stilkänsla som demonstreras här, i denna sällsynt konsekvent skriven poesi.