Vädret, Lisa Robertson, översättning Niclas Nilsson, Rámus

Vädret är inget man skojar om. Dagligen när jag träffar en kollega vid cykelstället på jobbet utspelar sig något av följande scenarion:

A: ”Vad kallt det är!”

B: ”Ja, men det regnar i alla fall inte!”

Eller:

A: ”Snart är det sommar!”

B: ”Det tror jag du har rätt i!”

(Utropstecknen beror nog på att lärare är lite lomhörda.)

Men vädret är inte heller något man tar på allvar. Hur skulle det se ut, och varför skulle man ens – det blir ju väder även nästa dag, oftast ungefär likadant som föregående dag.

Den kanadensiska poeten Lisa Robertson gav 2001 ändå ut en udda diktbok med titeln The Weather. Den ges nu ut på svenska som Vädret, av det ambitiösa och generösa förlaget Rámus. Har du dålig koll på samtidspoesi från några av den runda världens fyra fingerade hörn har du inte följt deras utgivning tillräckligt noga.  

Veckans dagar ger struktur åt denna dikt, där varje dag ges en längre prosaberättande dikt följt av kortare dikter med titeln ”Vistelse i C ____”. Allra sist några ännu kortare dikter, samt en essä om samhörigheten mellan människorna, men också något kort om vädrets funktion genom poesihistorien. Bland annat refereras till Shelleys moln-dikt, med några av engelskans ljuvligaste inrim: ”Ett ljuvligt bad till vissnade blad / jag bringar från hav och strömmar; / jag skuggar sval, i doftande dal / liljornas midnattsströmmar. / Från mitt vingepar, skakar jag, klar, / den dag, vilken rosen väcker, / och blossande varm, vid modersbarm / hon ser hur morgonen bräcker. – / Varder jag vred, över ängarne ned / jag hagelskurarna piskar; / men i sommarregn med mildhet och hägn / jag törstande jord förfriskar”, i Edvard Fredins översättning från 1880-talet.   

Här och där kan jag störa mig på en del av Robertsons egenheter, som det uppenbara maneret att avsluta en kortdikt med kommatecken. I en av de längre prosatexterna vimlar det av kommatecken – det är en veritabel myggsvärm. Men det är något som sker med den höga frekvensen – ungefär som det blir med Emily Dickinsons beryktade tankstreck. Det bidrar till en vass atmosfär, en kognitiv utmaning för läsaren. Det här är besvärligt, och ska så vara, verkar hon vilja säga.

Därför kan det tyckas vara en paradox att hon i den avslutande essän talar om sin strävan efter enkelhet. Hon hänvisar till Wordsworths och Coleridges gemensamma uppsåt i Lyrical Ballads, att ge det poetiska språket vardaglighetens diktion, utan att ge avkall på det lyriska språket – i synnerhet Wordsworth lyckades förträffligt med detta. På något sätt angriper Robertson problemet från en motsatt ståndpunkt. Men inte helt, för enkelheten finns ju i hennes (an)språk, och kanske man kan läsa henne som en felande länk mellan Dickinson och Wordsworth, två poeter som Harold Bloom ställt upp som ytterligheterna avseende den språkliga komplexiteten.

Vädret är till sin natur beroende av sin upprepning; det är ju därför den är så tråkig, både som faktiskt fenomen och som samtalsämne. Upprepning är också vad livet är beroende av – jo, vi kan inbilla oss att vi lever så varierat och spännande, men nog fan ser våra dagliga rutiner lika monotona som vädret, det vill säga med vissa oftast skenbara eller åtminstone ytliga förändringar.

Upprepningen är också en eftergift åt det absurda. I några av texterna blir upprepningarna del av en too much-estetik:

”Dagar hopas över oss. Bara slätt. Bara moln förutom en smal öppning på himlens krön. Bara molnigt förutom en smal öppning på himlens botten med andra mindre. Bara molnigt förutom en smal öppning på himlens botten. Bara molnigt förutom en smal öppning på himlens krön. Bara molnigt. Bara molnigt. Bara molnigt. Förutom en stor öppning med andra mindre. Och en gång i molnen. Dagar hopas över oss. Var är vår ilska.”

Jag skulle vilja hävda att just när det blir too much, för mycket, är det som den poetiska gnistan tänds. Befrielsen finns i överskridandet, inte i sonderingen. I några av Robertsons texter finns ett mörker, något som antyder ett otillbörligt skeende. Upprepningarna pekar också ut förändringen som något som finns utanför diktens enskildhet, att den uppenbarar sig först i mönstret som bildas när man lägger de olika delarna intill varandra.

Och egentligen kan jag inte bestämma mig medan jag läser, om det här är bra poesi eller inte. Det är en intensiv upplevelse, och sådana tenderar att förblinda och förgöra åtminstone min kritiska blick. Jag tycker också att det är besvärligt med det otillrättalagda, den associativa stilen som rör sig mellan disparata saker.

Ändå: det som sker parallellt med under-läsningen är efter-läsningens försynta korrigering. Dikten blir helt plötsligt öppnare, mer inbjudande. Vad beror det på? Robertson skriver om något så banalt som vädret, och gör det på ett sätt där teorierna aldrig tillåts ta över från de vardagliga erfarenheterna. Hon är abstrakt bara när hon behöver vara det, och har det konkreta som högre prioritet. Det hindrar inte att terminologin ibland blir lite esoterisk, med glosor som ”desituera” och ”kvorum”. Systematiserandet är en del av främlingsgörandet. Delvis är dikterna meta-textuella, men det finns något utöver det: det är som om hon vill ta in omvärlden. Amerikanska poeter är bra på det, om man nu ska generalisera. För det är klart – det finns tendenser och traditioner, det syns ju också på svenska epoker och stilar, att poeter skriver i dialog med sin samtid.  

Det är också en rolig dikt, om än inte på det gapflabbiga viset. Sällan har jag läst ny poesi som har gjort mig så glad – leende-glad mer än skratt-glad. Det är också en dikt som väcker nya tankar: ”Buskarna och staketen börjar mörkna; vi deformeras av allt. Därför är vi mystiska.” Det här är beundransvärd komisk tajming. Den korta meningsbyggnaden tillåter stegrad hastighet, som om tankarna ges en olovlig skjuts.        

Poesi kan i sina bästa stunder bli lärorik, och vidga ens uppfattning om språket, men också hur vi förhåller oss till det lästa. I den avslutande essän finns också skissen till en poetik: ”jag vill bli trodd. Men jag vill också skriva genom rum som är fullständigt illusoriska. Jag behöver kunna vilseleda mig själv […] Jag behöver att [enkelheten] är ett tält, inte en grotta, en retorik, inte en valör.”

Översättningar av poesi sägs slentrianmässigt vara en omöjlighet, att det på sin höjd kan kallas en tolkning, en ny version av ursprungsdikten. Må så vara – men även om jag kan läsa på engelska är det nödvändigt med utgåvor som denna. Det är få som orkar bry sig om att läsa poesi, och ännu färre som orkar följa exempelvis kanadensisk utgivning. Låt gå för att det här är ”en version”: jag gillar hur Nilsson ger en uppfattning av hur det är att läsa Robertson i original. Bland annat verkar han följa den lite hårda rytmen, med oväntat kantiga begrepp som ”frukostera”, och ”den ordbyggda världen”. Det kan få mig att hoppas på att han också ska ta sig an den på svenska sorgligt eftersatta Gerard Manley Hopkins.