Vad poeten får höra när det blir tal om blommor, Arthur Rimbaud, översättning Jesper Svenbro, ellerströms

Att läsa Jesper Svenbros utläggningar om trotsungen Rimbaud är underhållande och lärorikt. Vi får bland annat lära oss att parodin egentligen är en hyllning.

Somliga förknippar nog Jesper Svenbro med en knarrig filolog, tillika seriös poet med säte bland tråkmånsarna i Svenska Akademien. Vad kan den här ordningsamme farbrorn ha gemensamt med busungen Rimbaud, han som enligt legenden bedrev litteraturkritik genom att dra ned byxorna och urinera på sina kollegers manuskript?

En hel del, ska det visa sig. Till att börja med är ju Svenbros poesi mer lekfull och sarkastisk än sitt rykte. Nu har han gett ut en bok som väl i ärlighetens namn mer är en skrift om Rimbaud än en skrift av Rimbaud. Likväl som en bok om parodin.

Bakgrunden: den blott sextonårige Rimbaud skriver en parodi på poeten Théodore de Banvilles dikt ”Lindansaroden”. Resultatet: en fyrtio strofer lång suverän dikt, ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor”, som den hoppfulle bråkmakaren skickade till Banville. Dikten skulle inte upptäckas förrän 1925, långt efter båda hade dött.

Fast Svenbro läser dikten som lika mycket eloge som smädesskrift, och argumenterar övertygande för sin sak. Det sker med hjälp av kringtexter, noter, översättningar av två brev av Rimbaud, en beskrivning av Kerambos-myten, en egen dikt från 1993, korta anteckningar om parodin som genre.

Samt en dikt av ”pseudo-Homeros”, det vill säga troligen skriven av poeten Pigres, som parodierar Homeros stil i Iliaden. Den dikten nämndes av Banville själv som exempel på lyckad parodi när han diskuterade sin egen dikt ”Lindansaroden”, som i sin tur var en parodi på Victor Hugos dikt ”Odes orientales”. Så Rimbauds dikt var alltså en parodi på en parodi …

Tack vare Svenbro får vi Rimbauds dikt kontextualiserad och satt i ett korrekt sammanhang. Tidigare finns den översatt av Elias Wraak i Alastor Press utgåva av Rimbauds Samlade skrifter så sent som 2013. Wraaks version är definitivt råare.

Jämför en av stroferna. Så här låter det hos Wraak: ”Genom din kärleksgrind snubblar / bara syrener – O gungor blott! / Och skogsvioler som bubblar / likt nattsvarta nymfers kärleksspott! …” Och så här hos Svenbro: ”Fri lejd till kärleken får blott / Syren (med vårkväll, kärleksgunga …) / Och skogsviol (i form av spott / från svarta Nymfers kärlekstunga).”

Men jag gillar båda versionerna, och man ska förstås komma ihåg att det franska originalet innehåller gott om dubbeltydiga begrepp. Denna strofs ”balançoires” kan både stå för erigerad penis och silvermunstycket till den lavemangsspruta som Rimbaud nämner tidigare i dikten.

Detta tunna häfte är ovärderlig läsning för den som någon gång fastnat för Rimbauds minst sagt uppkäftiga poesi. Och nog är det glädjande att Svenbro visar att man även på äldre dar kan läsa denna poet som annars brukar förknippas med ungdomens upproriska tid.

Vid sidan av storverken Illuminationer och En säsong i helvetet är ju den här formmässigt briljanta dikten ett klart bevis på Rimbauds unika talang. Lika unik är Svenbros lärdom, som tar oss bakåt till E.T.A. Hoffmanns roman om katten Murr och framåt till Tintin (Kapten Haddocks svordomar är ibland lånade från Rimbaud).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/5 2017)