Svart ekologi

Det ler så mörkt i skogen

Katarina Frostenson, Joner

Det är en utmanande tankebild att ge människan en liten knuff så att hon ramlar ned från den där piedestalen hon klättrade upp i någon gång efter renässansen, det vill säga när vi gjorde oss fria från religionens kedjor (sorry om du fortfarande tror på Gud eller något, du borde ha gett upp vid det här laget). Efter religionen, vad ska vi då tro på? Josefin Holmström skriver i dagens SvD att dieter har ersatt vår tidigare tro på Gud – vi har bara bytt objekt.

Må så vara. Jag tror inte på dieter, och mot förmodan inte heller på litteratur eller kultur. Eller natur. Därför känns det som att komma hem att mötas av tidskriften Aiolos temanummer om svart ekologi (Nr 56, 2017). Här betonas människans litenhet inför den större omgivande naturen, men också hennes onödiga position som världshärskare eller självutnämnd skapelsens krona. För så enkelt är det: jag tror inte heller på människan. Inte längre.

Temat om svart ekologi har Erik van Ooijen som redaktör, och han har tidigare i sin forskning rört sig inom naturens svartare sidor, men kanske mest det som visas hos människans natur. Numret innehåller också några sensationella nya dikter av Jesper Svenbro – bland annat en Sapfo-översättning, och en försiktig övergång i form av Martin Holms lugubra målningar, med rörelsemönster som känns igen från William Blake och Henry Füseli, filtrerade genom en Max Book-estetik, samt en mer distinkt övergång i form av ett skrämmande aktuellt fragment från Empedokles: ”Aah! Om jag bara hade tagits av daga / innan jag smidde min vidriga plan att frossa med klorna!”

Verkligen sublim läsning, och här råder skräcken, eller med van Ooijens pedagogiska summering att den svarta ekologin ”finner sitt estetiska uttryck i ett våldsamt mörker”. Andra kännetecken: Upphäver gränsen mellan natur och kultur, är depressiv, förskjuter perspektiv och proportioner, är antiantropocentrisk, överger också eko- och biocentrismen, återkommer till vissa omänskliga biotoper.

Världen är inte grön, något som gång på gång påpekas i dessa texter. Timothy Morton myntade begreppet ”mörk ekologi” 2004, och för oss som inte nöjer oss med det kan vi erkänna att den är eller har blivit betydligt svartare sedan dess. Själv har jag varit skeptisk till miljön åtminstone sedan jag råkade höra Carolyn Merchant föreläsa i Umeå hösten 1994, då den svenska översättningen av Naturens död gavs ut (den nämns förståeligt i en av texterna här). Så naturen är inte så snygg och tillrättalagd alltid. Medan jag igår läste det här tidskriftsnumret hör jag ett fasligt pipande i trädgården – Molly har fått tag i en fågel. En björktrast, tror min fru, men vid närmare inspektion var det en hackspett. Med betoning på var. Dess dödsljud är oförglömligt, fick jag upptäcka.

Några av de många fruktbart dystra tankar som väcks av läsningen: människan och naturen hör ihop. Naturen är ett påfund. Det är farligt med umgänge. Människan är inte viktig. Hon hade sin chans, men gjorde bort sig. Snart är hon ett minne blott.

En ny bekantskap är tyske biologen Jakob Johann von Uexküll (ett namn värdigt en Borges-novell, eller åtminstone något av Lovecraft), som ges rikhaltigt utrymme, inklusive en gedigen introduktion av Mats O. Svensson. Uexküll visar hur beroende vi är av omgivningen, oavsett om vi är människa, fästing eller mollusk. Och den svarta ekologin, om jag nu förenklar, tar till vara livet på ett sätt som kan uppfattas som paradoxalt. Varför värderar vi liv så godtyckligt och framför allt så respektlöst?

Erik van Ooijen kopplar ihop kusliga naturdikter av den alltjämt underskattade Sten Selander med Sofia Robergs starkt kritiska dikt utifrån en resa till Island, där reportaget öppnar mot en elegisk betraktelse över något som håller på att gå förlorat: ”man borde känna något annat / när tusentals turister varje vecka flyger / över haven för att ta sig hit och se detta / medan koldioxidhalten stiger / man vill bara se allt som är vackert i naturen / innan naturen försvinner det är ett begär / som alla andra: destruktivt för någon annan”.

Texterna om den svarta ekologin både betonar likheterna och tillvaratar skillnaderna. Tidigare än Darwin visade Markis de Sade hur mycket djur som finns i människan – hur mycket som är instinkt och hur lite som kan kallas ”onaturligt” då människans natur är så nära djurets, och hur han bejakar den närheten i sitt skrivande. Och därför blir gotiken en allt mer aktuell genre, och allt mindre av den litteraturhistoriska epok den tidigare betraktats som. Den svarta ekologin finns ju också i flera tv-serier, som den svenska Jordskott (som givetvis nämns), men jag tänker också på en av få serier jag tyckt varit värd att följa – Fortitude. Dessa serier har ju det gemensamt att de refererar bakåt till Twin Peaks. Skogen är en ond plats, och det ler så mörkt där, som Katarina Frostenson har visat.

De här exemplen kan du hitta i några av texterna här, som Sebastian Erssons text om Sade och Sofia Wijkmarks text om gotiken hos Selma Lagerlöf. Men du inbjuds tänka vidare själv också, för här är det bara att "Come closer and see / See into the dark […] And start to run / Into the trees …”