Muntliga åtbörder, Andreas Björsten, Fri Press

Två saker får mig att misströsta om de många, alltför många självbiografierna. Det ena är att jag mer och mer tvivlar på att det är befogat att grotta ned sig i gamla minnen. Själv försöker jag aktivt avstå från att minnas, och det går bättre och bättre – målet är att helt utplåna min uppväxt. Det andra är att jag mer och mer tvivlar på att ens liv har ett narrativ som låter sig fångas i en enhetlig berättelse.

I den senaste Nick Cave-dokumentären, One More Time With Feeling, berättar han om just bristen på narrativ i både sitt liv och i sina nya sånger. Egentligen finns ju den rörelsen redan på förra skivan, för även de låtar som är berättande, som ”Jubilee Street” och ”Higgs Boson Blues”, är obegripliga. ”I’ve got a foetus on a leash”?

Därför blir jag både glad och skeptisk när jag ser att Andreas Björstens senaste bok har undertiteln ”liten lyrisk självbiografi”. För är det en genre jag har välkomnat de senaste åren är det ju den lyriska självbiografin. Världen skulle bli en bättre plats om fler valde poesin som genre för sina självbiografier än 500-sidorsprosan. Skeptisk ändå, för ska nu de gamla minnena luftas …

Men så blir det inte riktigt, i denna riktigt korta bok, med dikter på endast 23 av bokens spatiöst satta sidor. Dikterna är också korta – ibland bara ett par rader. Minnen, förvisso, med några namngivna personer, där man känner igen åtminstone Amanda Ooms, som han köpte en tavla av, och Petter Lindforss, en poet som dog för två år sedan efter att ha levt sina sista år som hemlös.

Hemlösheten är ett av denna korta boks teman – en hemlöshet som både är ett mentalt tillstånd och en faktisk omständighet. För Lindforss var det ju det senare, en verklighet, som inte ska romantiseras. I dikterna finns ett stråk av det tidlösa, i dikter som kunde ha skrivits när som helst – de saknar spår av en samtid, och sådant kan alltid uppfattas dubbelt, lika mycket brist som tillgång.   

Björsten debuterade på 80-talet, och har gett ut fem böcker på fem olika förlag. Detta är del tre i en serie ”muntliga dikter”. Muntliga dikter som begrepp är väl något av en paradox. Nu rör sig Björsten mot några bekanta för att inte säga förutsägbara namn när han apostroferar rocklyriken, och ursäkta mig om jag har tröttnat lite på vurmen för Dylan, Cohen, och i viss mån Ian Hunter.   

I de korta dikterna saknar jag den skevhet som hade kunnat skriva till innehållet. Nu blir de mer ansatser, och att läsa dem påminner lite som att råka gå på en fotbollsmatch lite för tidigt och behöva se uppvärmningen. Det saknas allvar – en insats. I några av de längre dikterna finns det mer utrymme för en poetisk röst, eller kanske det ska kallas en poetisk andning – en muntlighet, ändå: ”Har någon raderat dina ord / har något stulit din legitimation / du gör dig osårbar innan du nås av / budskapet om poesins skugglösa förtvivlan”.

Först läste jag det som ”skugglika förtvivlan”, men det är förstås bättre med ”skugglös” förtvivlan. Den är exakt så abstrakt, och just därför så jobbig att komma till tals med. Den förtvivlan som har orsak, sammanhang, kan man alltid bearbeta och kanske rentav bli av med.

På omslaget till denna bok står en man – poeten själv, förmodar jag – i tankfull pose. Han håller i två paraplyer, något som kan uppfattas både som patetiskt och lite rörande. Patetiskt, och gränsande till en Papphammar-liknande galenskap. Men också rörande, som om han omtänksamt håller i sin väns paraply – vännen som inte längre är där. Fast – om man har en vän går man väl under samma paraply? Det är väl det som är definitionen av vänskap, som jag uppfattar det.    

Självbiografi är som sagt allt mindre min kopp te. Jag har börjat uppfatta dem som ett brott mot livet. De bästa självbiografierna är väl Torgny Lindgrens Glömskan och Kjell Espmarks Minnena ljuger. Men jag är tacksam för att Björsten så sparsamt öppnar den Pandoras ask som minnena hukar i. Här finns knappt konturerna av ett liv, och det är gott så.