Utopin i litteraturen

En oskriven sanning lyder att godheten inte går att gestalta litterärt. Därför domineras litteraturhistorien av pessimism, eländesskildringar, dystopier. Inför allt bistrare framtidsutsikter, med krig och klimatkatastrofer, blir det än svårare för optimisten att bli tagen på allvar. Så som världen ser ut är idyllen inte ett trovärdigt alternativ.  

För att hitta prominenta fiktiva utopier får man också gå rätt långt tillbaka i tiden. Charlotte Perkins Gilmans roman om ett samhälle helt i avsaknad av män, Herland, kom 1916. Samuel Butlers Erehwon, vars titel fyndigt nog är ”ingenstans” baklänges, kom 1872. Det äldsta exemplet, Thomas Mores Utopia, är från 1516, och den gav genren sitt namn. Ett namn som i sig ger ledtråden till varför det ter sig svårt att skildra idealsamhället: ordagrant betyder ju det grekiska sammansatta ordet utopi ”ingen plats” (οὐ och τόπος).

 

Ljuset i slutet av tunneln (Åsa Ericsdotter)

Med detta sagt finns det fortfarande författare som söker alternativ till uppgivenheten. Där science fiction tidigare ägnat sig åt rymdresor har den på senare tid blivit mer fascinerad av att hålla sig kvar på jordytan. Med sin senaste roman Noll K tar Don DeLillo itu med överlevnadsfrågan. Hur ska mänskligheten klara sig med de allt mer katastrofartade scenarion som vi ställs inför?

DeLillo skriver om kryokonservering, alltså tekniken att frysa ned spermier och embryon. Här tas det vidare, med döda kroppar som blir nedfrusna för att kunna tinas upp – levande – i framtiden. I romanen blir metoden ett utopiskt sätt att bemöta planetens död med människans fortsatta liv, det vill säga att även om naturkatastrofer tar död på oss som art kan vi återkomma när ödeläggelsens grus har lagt sig.

Att besegra döden är dock fortfarande ett önsketänkande. Mary Shelleys dröm, manifesterad i romanen Frankenstein för nästan 200 år sedan, väntar på att infrias. Även om kryokonservering av döda är laglig i ett fåtal länder saknas tekniken att framgångsrikt tina upp de nedfrusna kropparna. DeLillo väcker med sin roman oroande frågor om vår kliniska syn på döden, hur vi håller på att rationalisera bort något väsentligt när vetenskapen fullständigt ersätter religionen.

Evigt liv: vad ska vi med det till? I Dmitrij Gluchovskijs roman Future har människan löst den besvärliga gåtan död, och kan nu åtnjuta det eviga livet. Fast så mycket att njuta åt finns inte i denna framtidsskildring från 2450-talet. Kosten består för ”de odödliga” mest av gräshoppor och plankton. 120 miljarder människor bor i ett Europa som saknar natur, där alla bor i sammanbyggda höghus. För att bromsa befolkningsökningen är graviditeter olagliga, och straffas med en injektion – en ”accelerator” – som ser till att du dör inom en tioårsperiod.

Därför ter det sig utopiskt med den fristad som upprättas i ett isolerat Barcelona, där befolkningen i sann anarkistisk anda ignorerar påbuden. I slummen frodas motståndet och upproret. Som alternativ till de robotliknande invånarna med evigt liv blir de fattiga i enklaven Barcelona mänskliga i sin skröplighet. Åsynen av gravida kvinnor blir ett inslag av optimism, när den spirar mitt i den fattigdom och misär som är oundviklig i den här framtidsvisionen.

Från svenskt håll utgör Åsa Ericsdotters framtidsthriller Epidemin ett tänkvärt tillskott till den utopiska genren. Här är framtiden inte lika avlägsen, när Hälsopartiet erhåller politisk majoritet på vallöftet att göra svenska folket smalt. När opinionssiffrorna dalar tar man till drastiska åtgärder och börjar systematiskt utrota alla överviktiga. ”Den enes död blir densammes död”, kunde romanens undertitel lyda.  

Ericsdotter kan sägas vidareutveckla en idé från Juli Zehs roman Corpus delicti från 2009. Även där vill staten reglera individens frihet, bland annat genom att göra rökning olagligt. Epidemin är i hög grad en satir, som diskuterar nutiden genom att ge den en liten knuff – hennes vision är skrämmande aktuell, med tanke på den skuldbeläggande hälsovurm som råder nu. Deras utopi blir för mig en dystopi av ett likriktat samhälle som vill ta kål på allt som avviker från normen.

I ett sådant samhälle finns inte plats för något som är udda, och udda är sannerligen Nils Håkanssons nya roman Ödmården. Ett framtida Sverige har invaderats av ”nedriglänningar”, som roar sig med att åka långfärdsskridskor, och i gruvor och hål i marken hukar de kuvade svenskarna. Med ett språk ockuperat av utländska glosor försöker de hitta tillbaka till en värdigare språkdräkt till sina tankar.

Det är en konsekvent genomförd roman, både till samhällsskildring och språk. Håkansson uppfinner en egen hybrid av 1600-talssvenska och modern slang samt lånord, när man anlitar en ”archiwarie” för att hitta tillbaka till sitt ursprung, det där typiskt svenska som man befarar håller på att gå förlorat. Som satir över samtida rörelser att bevara svensk kultur fungerar det ypperligt. Klimatkrisens översvämningar har tvingat holländarna (”tölpanerna”) att bosätta sig i det än så länge säkrare Sverige. Det utopiska ryms i den livsbejakande optimismen hos de förtryckta svenskarna. I motståndet spirar en språklig energi och uppfinningsrikedom som man bara kan lägga sig platt inför.   

Ännu mer konsekvent är Jo Walton i sin utopi The Just City, som ännu inte översatts till svenska. Till det idealsamhälle som iscensätts har hon likt Thomas More i Utopia inspirerats av Platons ”Staten”, och här  samlas barn för att utbildas av filosofer från den grekiska antiken. Utopin är beläget vid den gamla fantasiön Atlantis, och i romanen samsas slavflickor med grekiska gudar. Tidigare förbisedda kvinnor får äntligen ta plats, exempelvis Axiothea, en matematiker som lär ha varit lärjunge till Platon. Intressant nog får Platon till skillnad från exempelvis Sokrates själv inte vistas i denna idealstat, eftersom han inte erkände den som annat än en teori.

Utopin blir oförlöst i de romaner jag här lyft fram. Ett urval som detta präglas av sina begränsningar. Ändå förblir mitt intryck att författare har svårt att avstå från att måla Fan på väggen. Kanske utopin är genomförbar endast i drömmen. Farligt blir det först när vi slutar tro på dess möjlighet, när vi överger både de ideologiska och fiktiva utopierna, när vi helt ger efter för hopplöshet och förtvivlan. Med Alva Myrdals ord: ”Det är inte människovärdigt att ge upp.” Framtiden må vara dyster, men hur stark pessimismen än är måste vår optimism vara starkare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/4 2017)