Balladen om det sorgsna caféet, Carson McCullers, översättning Håkan Bravinger, Norstedts

På omslaget till den efterlängtade nyöversättningen av Carson McCullers briljanta kortroman Balladen om det sorgsna caféet står det att den presenteras ”tillsammans med sju aldrig tidigare översatta noveller”. Men det är ju helt enkelt inte sant. Jag behöver inte gå långt för att hitta både ”Ett träd, en klippa, ett moln” i antologin Modern amerikansk berättarkonst (översättning Pär Rådström, minsann), eller ”Wunderkind”, i en skolantologi med noveller som jag tror är redigerad av Ingrid Nettervik.  

Men det är en marginalanteckning, för det stämmer ju att medan McCullers romaner flitigt har översatts, är novellerna i stort sett outforskade för svenska läsare. Så det vore ofint att gnälla för mycket på den falska eller åtminstone skeva marknadsföringen.

Nåväl, till denna upplaga har Stina Stoor skrivit ett storögt beundrande förord, som kanske hade tjänat på att vara mer balanserat. Fast, när det gäller Carson McCullers är det svårt att behålla sitt sinne för proportioner. Svårt att skriva om henne utan att betona underbarnet som gjorde så stort intryck med sin debut som 23-åring, Hjärtat jagar allena. Novellen ”Wunderkind” skrev hon redan som 19-åring. Och så alkoholen som förkortade hennes liv, och som också gjorde att produktionen sinade, med följden att hon endast publicerade en roman de återstående drygt 20 åren av sitt liv (hon dog när jag föddes, september 1967).

Och nog är det så, att jag och många med mig har gillat McCullers, ungefär så som Stoor beskriver. På det där sättet där man liksom inte kan värja sig. Gillat surhetsgraden i hennes temperament, som sätter sådant avtryck i hennes stil. Det buttert barska tonläget. Det kommer fram tydligt i Balladen om det sorgsna kaféet. Mycket riktigt påpekar förlaget att den är översatt tidigare, av Olov Jonason, 1957. Tonläget sätts redan i den första emblematiska meningen. I original:

“The town itself is dreary; not much is there except the cotton mill, the two-room houses where the workers live, a few peach trees, a church with two colored windows, and a miserable main street only a hundred yards long.”  

Så här hos Jonason:

”Staden själv är trist; där finns inte mycket mer än bomullsfabriken, tvårumshusen där arbetarna bor, några persikoträd, en kyrka med två kulörta fönster och en eländig huvudgata som inte är mer än en hundra meter lång.”

Hos Bravinger:

”Själva staden är dyster; där finns knappt mer än bomullsfabriken, tvårumshusen där arbetarna bor, några persikoträd, en kyrka med två målade fönster samt en glädjelös huvudgata på sin höjd hundra meter lång.”

Handlingen är enkel: till staden anländer en puckelryggig dvärg, som sägs vara kusin med Amelia Evans, hembrännare som snart inleder en relation med dvärgen och de startar ett café tillsammans. Det är en kortroman om ny regim, om svek, om skvaller, om de mänskliga reaktionerna när vi ställs inför det udda. Även om Bravingers översättning generellt är god är det lite dumt att han upprepar Jonasons fadäs att göra Amelia en smula kortare än vad som står i originalet (6ft 2in är närmare 189 cm än 184).

Det är också en märklig kärleksroman. Varför märklig? Är inte kärleken alltid märklig för den utomstående. Alla kärlekslåtar borde heta ”What do you see in him / her?” Det speciella med McCullers är hur hon lyckas skildra detta kärleksförhållande helt inifrån, och där erbjuda dess logik, dess följdriktighet. Här finns också en kort kärleksessä på 2 sidor, insprängd i narrativet, en kärlekslära som är något av det starkaste och mest vidsynta jag läst om kärlek, eftersom den inte är oproblematisk.

McCullers värld är svartvit och grym, bildspråket oefterhärmligt. Kortromanen är bitvis helt glimrande, och visar vad en författare kan åstadkomma när hon är i full kontroll över den historia hon ska berätta. Det finns en visshet i att hon har läsaren i sitt grepp, en visshet som ger henne stort självförtroende.

De sju novellerna är flitigt antologiserade i engelskspråkiga utgåvor av kortromanen, med undantag för den sista, ”Den plågade pojken”. ”Wunderkind” är förstås smärtsamt självbiografisk – ursprungligen var föräldrarnas plan att deras dotter skulle bli konsertpianist, men till deras förtret valde hon skrivandet.

Även i novellerna får intrig oftast ge vika för atmosfär, på gott och ont. Det är inga oförglömliga mästerverk. Det viktiga är inte vad som sker, utan det som skapar kontur är bara en stil full av antydningar, som ger intrycket av en oförlöst poet: ”Hans hand sökte sig till kroppen bredvid och smärtan vägde upp åtrån i kärlekens evigt gåtfulla spel.” Ett intryck som förstärks i originalet: ”His hand sought the adjacent flesh and sorrow paralleled desire in the immense complexity of love.”

För några år sedan skrev Joyce Carol Oates uppskattande om Flannery O’Connors noveller, om det ironiska i att av de representanter för Southern Gothic som man brukar  tala om – Carson McCullers, Truman Capote och O’Connor – har den senare gått från obemärkthet till berömmelse, medan McCullers och Capote, som var så vida omtalade medan de levde, har gått i motsatt riktning. Något ligger i detta omdöme: ”McCullers may be remembered as a precociously but unevenly gifted writer of fiction for young adults whose work has failed to transcend its time and place.” Att läsa de här sju novellerna efter att ha tillbringat tid med O’Connors (se Bakhålls utgivning av En bra karl är svårt att finna och Allt som stiger måste stråla samman) är knappast till McCullers fördel.

Ändå är det här en välkommen utgåva, där Sara R. Acedo som vanligt bidrar med följsam formgivning, där titelbokstäverna kan läsas som en tatuering mot det hudfärgade – som för att understryka det hudnära i McCullers prosa. En bok att gilla, med vissa reservationer.