Så här upphör världen, Philip Teir, Natur & Kultur

En av de kusligaste saker jag har läst har Jean Baudrillards signatur, något i stil med: ”Om apokalypsen har inletts, hur skulle vi märka det?” Det troliga scenariot är väl att undergången inte anländer med pukor och trumpeter, utan mer likt en tonartshöjning i en schlager. Eller med ett ökat vattenstånd. Något behagligt, och alltså knappt märkbart.

På omslaget till Philip Teirs nya roman rör sig svallvågorna förföriskt vackert – så vackert att det bildas små pärlor av stänket, som bara syns om man håller boken i en viss vinkel, ungefär som man kan föreställa sig katastrofen – den syns bara om vi betraktar den noggrant. Men framför allt: vi märker inte att den är farlig, för hur kan något som är så vackert vara skadligt för oss? Som de vid det här laget allt krampaktigare skämten om klimathotet, att det inte kan skada att det blir några grader varmare på sommaren för oss nordbor (ett skämt Teir inte missar att ha med i sin roman).

Så här upphör världen är förstås en briljant titel. En beläst läsare tänker osökt på T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”, ”De ihåliga männen”, vars avslutning är en makaber ramsa: ”This is the way the world ends, this is the way the world ends, this is the way the world ends, not with a bang but a whimper”. I romanen läser en av karaktärerna, gurun Chris, ur dikten.

Men jag går händelserna i förväg här. Liksom i föregångaren Vinterkriget är äktenskap och relationer Teirs ämne. Ett par åker till havet för att tillbringa sommaren där. De är unga, vackra, framgångsrika, med två barn. Erik arbetar på datorprogrammerare, Julia är författare. (Ständigt dessa författare: varför skriver författare alltid om författare, det är ju långt ifrån rimligt eller proportionerligt. Fler protagonister borde vara rörmokare. Eller lärare!) Nu är de tillbaka vid hennes sommarställe från barndomen, där hon möter sin tidigare vän Marika, som utgjorde antagonisten i debutromanen. Nu är Marika tillsammans med Chris, ledare för en miljörörelse av okonventionellt slag. I korthet: de förespråkar droger och fri sex, i väntan på den oundvikliga apokalypsen.

Det är bäddat för ett kammarspel. Sommarvädret är laddat med negativ energi, manifesterad i ett åskväder, och lika negativ är äktenskapet skildrat. Erik håller på att bli av med sitt jobb, och Julia är osäker på om hon vill fortsätta vara gift. Hemligheterna lägger sig som ett filter mellan dem.  

Kammarspelet är ju en genre med strikta regler. Hur ofta har vi inte läst dem, dessa skildringar där det krattas för katastrofen. Läst dem, och glömt dem lika fort. Vilket ju inte behöver vara något negativt i sig, för det kan vara värre att komma ihåg ibland.

Nu finns inte någon överhängande risk att jag ska glömma just det här kammarspelet. Det är tydligt hur noggrann Teir har varit i persongestaltningen, hur han lyckas få de här olika karaktärerna att träda fram, med sina märkvärdiga drag. Inte minst de två barnen är skickligt gestaltade – dottern Alice med sitt instagram och sin valhänta flirt med den jämnårige Leo, och sonen Anton med sin ängslighet som verkar vara sensoriskt kalibrerad mot föräldrarnas kris, givetvis utan att han är medveten om det. Fast jag är ändå lite skeptisk till att Alice, som gillar The Cure, samtidigt skulle lyssna på David Guetta.  

Förtätningen och urladdningen finns här, och det gnisslande maskineriet när människor nöter på varandra. Semestern är ju en skilsmässofälla, som det brukar stå i månadstidningarna. Här visas hur makten i en relation förskjuts när nya spelplaner introduceras.  

Likt andra prominenta gurus visar sig Chris ha en del osmakliga drag. Att han läser ur T.S. Eliots dikt är antagligen avsett att likna honom vid den fiktive Kurtz, och då menar jag inte Joseph Conrads fantomliknande gestalt (signifikant nog har Eliot ett motto från Conrads roman, om Kurtz, till sin dikt), utan den amerikanske Kurtz som Marlon Brando spelade i Coppolas film Apocalypse Now. Jäpp, även Brando läste ur ”The Hollow Men” i grottan för den storögde Martin Sheen. Nu är väl inte Så här upphör världen en pastisch på Mörkrets hjärta – inte i huvudsak åtminstone – och inte heller på Flugornas herre, även om en död älg kan sägas anta liknande proportioner som den döda grisen i Goldings roman.

Chris är en magnetisk figur, och även med sina dåliga egenskaper ger han Julia verktygen att nå insikter om livet, om vad det är som gör det värt att finnas till, om identiteten, och om vad som är ett värdigt liv.  

Med humor av det bistrare slaget lotsar oss Teir in i den här stormens öga. Humorn finns i de mänskliga reaktionerna, i repliker och pikar, i de skarpa iakttagelserna. Det är spännande på ett pressat sätt, men inte hopknycklat utan mer vikt av de omsorgsfullaste av händer. Det är ambitiöst skrivet, och det finns inga tvära kast när trevligheterna övergår i otrevligheter. Romanen har också ett slut som både är fyndigt och ytterst passande för genren - ett slut som slår till lika iskallt som filmatiseringen av Stephen Kings novell "The Mist" gjorde för några år sedan.

Vad Teir vill åstadkomma är långt ifrån utskrivet. Vad romanen verkar plädera för, i all stillhet, ser ut att vara en varning för både profetiorna och för profeterna. Att världen går åt skogen är ställt bortom alla tvivel, så vi kan bara fortsätta som hjälplösa byten. Att återgå till någon slags ursprunglig tillvaro låter sig inte göras – det skulle vara som att erbjuda plåster till en skottskadad. Det finns brister i det gränslösa, och idyllen är besläktad med fasan (”Kaos är granne med Gud”, som en annan muntergök uttryckte tillvarons terrorbalans).  

Kropparnas själavandring och Tecken som föregår jordens undergång, Yuri Herrera, översättning Maria Cederroth, Nilsson förlag

Med två dystra realistiska romaner introduceras Yuri Herrera på svenska. Hans knivskarpa personporträtt och nedtonade språk ger oss inblickar i oförglömliga människoöden.   

Med olycksbådande utformning görs den mexikanska författaren Yuri Herrera äntligen tillgänglig på svenska. Både omslagen och titlarna indikerar undergångsstämning: Tecken som föregår jordens undergång och Kropparnas själavandring. I synnerhet den förstnämnda, som utkom 2009, har hyllats och prisbelönats.  

Det är två nätta och behändiga romaner. Båda utspelar sig i ett samtida Mexiko präglat av korruption och våld, där människans värde inte direkt vägs på guldvåg, utan mer mäts mellan tummen och pekfingret. Döden är ond och bråd.  

Yuri Herrera är en författare som tar oss rätt in i Mexikos mörka hjärta, höll jag på att säga. I Kropparnas själavandring kan huvudpersonen liknas vid litterära föregångare som tidigare tagit steget ned i dödsriket: Orfeus, Odysseus, Dante – och varför inte Marlow i Conrads oerhört symbolrika roman Mörkrets hjärta? 

Här heter han Budbäraren, och är en expert på att medla i de våldsamma konflikter som uppstår, inte minst mellan klanerna Castro och Fonesca. Nu har fejden skördat varsitt offer, och Budbäraren får i uppdrag att städa undan liken. Övriga karaktärer är Delfinen, Trippelblondinen, Den oregerliga, Dockan, Skitstöveln, Njandertalaren, och så vidare.

Det är en ond saga där kärleken och våldet gjort sig beroende av varandra. Som två poler rör de sig in i och ut ur varandra obevekligt och utifrån en nödvändighet som ger Herreras berättelse en puls och febrighet som bidrar till den hotfulla atmosfären.

Herrera skriver inte för att imitera hårdkokta förebilder som Chandler, Hemingway, Duras. Hans stil är nedtonad, rakt på sak. Man kunde tala om realismens återkomst, i en berättarteknik mindre sysselsatt med att imponera med snillrika formuleringar och mer inriktat mot att ge läsaren tillträde till en ohygglig värld. Du kan lita på att det är autentiskt, att du kommer att häpna inför rysligheterna.

I Tecken som föregår jordens undergång är stämningen lika dyster, men utgången mindre dödlig. Makina har skinn på näsan, det slags försvar en ung kvinna måste ha för att överleva i Mexikos machokultur. Hon får i uppdrag att resa över gränsen till USA för att bland annat leverera ett brev till sin bror.    

Med tanke på hur spänt det har blivit i gränsområdet nu har denna roman fått förnyad aktualitet. Makinas resa visar att de ouppklarade konflikterna svårligen låter sig lösas. I centrum för romanen om henne står människosynen – de cyniska beräkningarna och jakten på omedelbar framgång tvingar fram försvarsmekanismer av drastiskt slag.

Förvänta dig inga mysiga turistvyer. Herrera visar övertygande hur miljön formar människorna, med starka och kvardröjande personskildringar. Makina och Budbäraren framstår då som genuina människor, med mänskliga styrkor och svagheter. Det rör sig om en sällsynt levandegörande gestaltning.

Båda böckerna har översatts av Maria Cederroth, och förlaget har den goda smaken att ange översättarens namn på omslaget. Se och lär, övriga förlag, för översättarna hör till litteraturens mest osjungna hjältar. Cederroth har hittat ett lämpligt svenskt idiom som får språket att förbli platt, med en saklighet som ligger rätt långt ifrån rådande estetiska ideal. Det är rastlöst skrivet, med en tonträff som ökar intrycket av närvaro i en faktisk värld.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/3 2017)

Tiden är inte än, Elin Boardy, Wahlströms & Widstrand

I tre tidigare romaner har Elin Boardy utforskat det förflutna. Nu är det ju en truism (åtminstone för mig) att en historisk roman tenderar att bli en nutidsroman i förklädnad, där författaren i skydd av tidsförflyttningen kan uttrycka kommentarer om sin egen samtid. Så kan man nog också läsa de tidigare, som utforskat det tidiga 1900-talet (debuten Allt som återstår), tiden efter andra världskriget (Mot ljuset), samt sjörövarpastischen från 1700-talet (Mary Jones historia).

Nu tar hon oss ännu längre bakåt i tiden, till medeltiden, med romanen Tiden är inte än. En fyndig titel, som ger oss den där förankringen i nutiden som kan sägas utgöra den historiska romanens katalysator. Tiden är ungefär 1350. En kvinna lämnar Sverige och åter sillabåt ut i Europa för att vandra från stad till stad. Orsak? Oklar, länge nog åtminstone. Klart är att digerdöden går hårt fram, och att hon reser med ett vagt obehag i sin packning, som annars mest består av en vandringsstav där hon noggrant ristar in antalet dagar resan varat.

Hon är namnlös, men kallar sig Sigrid (hennes riktiga namn får vi inte ta del av förrän på bokens allra sista sidor). Ibland byter hon namn till Olof, till Jon, till Amund. För det är säkrare att resa som man – och det är med häpnadsväckande enkelhet och självklarhet hon blir en han (en hen?), och det är skickligt gjort av Boardy att gestalta den här färden mellan könen, som om det inte är någon big deal. Hon träffar människor i de olika städerna – skarprättare, prostituerade, gycklare, köpmän, pestläkare.  

Det är skildrat på ett konsekvent genomfört språk, med stark närvarokänsla. Boardy skriver fram en värld havande med förändring, där tillvaron väntar på att fyllas av det nya. Digerdöden blir då en ännu inte avslutad epok som i sig lämnar utrymme för något annat – vi kan kalla det optimism.

Vår värld behöver vidgas, och det där trycket som ligger över hennes bild av medeltiden kan nog appliceras på vår tid, att den också är i behov av något nytt, och om vi sedan kallar det optimism eller något annat kan kvitta – bara det är något annat än det vi har nu. Möjligheterna finns där, vi måste bara göra andra val. 

Sigrid är en gåta, och jag uppfattar anonymiteten som en estetisk styrka, som själva poängen med Boardys roman, för vi behöver faktiskt inte veta vad det är hon flyr ifrån: att det ges ett svar till slut känns som en onödig eftergift åt nyfikenheten, och en brist i framställningen För precis så här som romanen presenterar det är världen ofta: oförklarlig, dunkel, besvärlig, opak. Till Boardys förtjänster hör att hon avstår från att ge lättköpta svar, och att hon kan skriva med en noggrannhet som aldrig upplevs som kalkylerad eller strategisk – det genomarbetade märks inte. Hon lägger ut ett mönster som långsamt tydliggörs, så långsamt att det inte syns förrän efteråt, och det kräver läsarens fulla tålamod. Här saknas ivern att ständigt demonstrera för oss vad saker betyder – det är frågan om prosa med låg puls.

Vad är då syftet? Jag läser Tiden är inte än som en berättelse där tidsplanen löper parallellt. Ibland ges vi anakronistiska inblickar i städernas senare historia – oftast av förfärande art. Men medeltiden var inte heller någon idyll. Här dominerar stanken, sjukdomarna, otrevligheterna. De hårda omständigheterna formar människorna, med bifigurer som tecknas kanske lite stiliserat och mekaniskt. De har inget val: här är det bara frågan om att klara sig, och det lönar sig inte att klaga. Möjligen är det orsaken till likformigheten hos karaktärerna: när världen är så här hård finns inget utrymme för individualitet eller att odla sin särart, att ”finna sig själv”. Så läst blir det här en uppmaning till en förändrad livsform. Herregud, vi är ju ändå människor, som Kafka brukade säga … Det vill säga, det är mer som förbinder oss än som skiljer oss.  

Det främsta med Boardys roman är hur den visar att egentligen är det inte så mycket som har hänt, så här drygt 650 år senare. Historien upprepar sig; det är så vi har lärt oss att känna igen den. I romanen blir parallellerna allt kusligare, allt mer akuta. Vi är fortfarande människor i rörelse, och vi är beroende av möten med andra, där samspelet mellan oss avgör allt. För Sigrid är det en fråga om liv och död hur väl hon lyckas smälta in i miljön, och nog kan vi läsa det bildligt.

Vi har alla en Sigrid inom oss, hon som har bränt broarna bakom sig och vägrar titta tillbaka, hon som försöker överleva även om hon inte vet om hon ens egentligen vill leva. Liksom hon är vi alla på väg mot något – mot en större gemenskap, även om vi inte fattar att det är vad vi strävar efter. Det är ju också det livet handlar om: att komma fram.  

Poeter tänder bara lampor, Emily Dickinson, översättning Ann-Marie Vinde, Bokverket

Vad kan en ny bok med Emily Dickinsons dikter tillföra? En belyst helhetsbild med utmanande tankar, okonventionella grepp – samt blixtar av humor.  

Och inte vill jag bli poet –

Det bättre är – att äga öra –

att tjusad – kraftlös – nöjd –

poetens frihet vörda,

ett privilegium så mäktigt

att vilken skull lönen bli

ifall jag slog mig själv med häpnad

med blixtar – av ordmusik!

Vem skriver så här? Emily Dickinson, den amerikanska poeten som i tysthet sydde ihop sina handskrivna dikter i små skrivböcker, stygn efter stygn – ungefär som de tankstreck som hon så flitigt brukar i sina dikter (sju stycken i utdraget ovan). Om Kafka har annekterat en bokstav – ”K” – har Dickinson annekterat ett skiljetecken.

För sju år sedan gav Ann-Marie Vinde ut Min flod flyter mot dig, en fin urvalsvolym med översättningar ur Dickinsons digra produktion. Nu utkommer hon med en efterlängtad uppföljare. Poeter tänder bara lampor innehåller bara lite drygt hälften så många dikter som föregångaren, och saknar flera av de mest kända dikterna.

En jämförelse med Ann Jäderlunds radikala tolkningar från 2012, Gång på gång är skogarna rosa, ger för handen att bara en av dikterna är gemensam: Dickinsons ”You love me – you are sure” heter där ”Du älskar mig – du är säker” och hos Vinde ”Du håller av mig – är du säker”. Men en novis har ändå åtskilligt att hämta i den här nya boken, inte minst tack vare att så många olika sidor av poeten blir belysta.

Nog för att fotnoterna nördar loss i grammatiska frågeställningar lite för ofta för sitt eget bästa, och resonemanget kring översättningsproblem roar nog mest de redan frälsta. Att det är svårt att översätta Dickinson kan jag intyga: jag har gjort en handfull försök, bara för att konstatera att min ödmjukhet inför översättares arbete ökade.

Vad kan då sägas om hennes bedrift? Jo, att hon kompromissar mellan Jäderlunds djärva arbete och ett mer traditionellt förhållningssätt till originalen. Här finns en del oväntade inslag, men det är på sin plats. När Dickinson skrev dessa dikter – merparten på 1860-talet – betraktades de som anomalier, hårda och orytmiska. Vinde lyckas faktiskt ge oss en Dickinson som fortsätter att utmana konventioner. Hon gör det genom att vara aktsam på den okonventionella och hårda rytmen i originalen.  

Den största fällan för en Dickinsonöversättare är kanske rimmen. De första översättarna, de dugliga Erik Blomberg och Johannes Edfelt (1949) väljer konsekvent att ersätta originalens ofta orena rim med välljudande rim. Då blir dikterna fyllda av en behagsjuka som de alls inte har när man läser dem på engelska.

Vinde avstår ofta från att rimma. Hon skapar ibland också subjektslösa satser, och omvänd ordföljd. Det låter skevt, modernt, det låter … Dickinsonskt, tänker jag, det vill säga, helt i linje med den poet som inleder en av sina dikter med orden ”Säg Sanningen men säg den snett” (översättning Sven Christer Swahn).

Den här boken visar att hur mycket som än har sagts om Emily Dickinson har inte tillräckligt mycket sagts om hennes humor. Den är dråplig  och omedelbar, och visar ofta på ett sammanförande av kontraster. De självklara inslagen ges en oväntad lyster – världen framträder som något helt nytt. Något lika skevt som det är vackert:

Jag gick – som vingar – kroppen bar –

De fötter – som jag använt förr –

nu lika onödiga – för mig –

som kängor – var för fåglar –

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/3 2017)

Thåström 60

Grattis Thåström, som fyller 60 år i dag.
Du är religion. Du ska vara president. Du är förlorad i kriget med dig själv.

fav, [red] Kenneth Pettersen och Johanna Frid, AFV Press

Förlaget AFV har profilerat sig med utgivning av chapbooks, hastigt framtagna böcker i en DIY-estetik som kan föra tanken till 70-talets stenciler, eller de något senare kopierade fanzinen. Den antologi (eller det poesimagasin) man nu ger ut, där titelns fav väl ska läsas som ett anagram på förlaget (alternativt en förkortning av ”favorit[er]”) är trogen den orena estetiken, och jag blir mycket glad åt prickarna i mitten av sidorna, som därmed liknar spill från blåstencilens dagar, liksom den handskrivna innehållsförteckningen som listar de femton bidragsgivarna: Agnes Ivarsson må vara 26 år, men hennes handstil är identisk med hon som skapade fanzinet ”Börje Salming F.C.” i Umeå hösten 1976.

Nyligen visade det sig att en av mina klasser jättegärna ville läsa norska på lektionerna i svenska, något som tidigare mest upplevts som ett jobbigt ont. Att det beror på tv-serien SKAM fattar till och med jag, så jag passade på att fråga eleverna om de känner sig mer skandinaviska nu än för ett halvår sedan. Och det vore ju fantastiskt med en större gemenskap de skandinaviska länderna emellan – så som jag länge upplevt det som en stor fördel att läsa norska och danska författare på originalspråk.

Den här antologin är en bra början, för den som vill kika in i en sådan gemenskap, med sina bidrag från Sverige, Danmark och Norge. Fast det är vanskligt att bedöma utifrån så här korta bidrag – ibland bara någon enstaka sida. Det är dikter och prosa, huller om buller, som sig bör.

Elis Burrau är ju överallt nuförtiden, och inleder med ett utdrag ur Karismasamhället, som lär komma ut på Bonniers nästa år. Han nämner det förbjudna, en cancersjukdom, som han tidigare nämnde i en bisats i sin blogg. Jag är odelat förtjust i Burraus själva approach: ”Tänk om det kom fram att jag skrivit allt detta, i en sittning, på en pilatesboll. Pinsamt? Ursäkta eller förlåt, skillnaden ’är livsviktig’.” Det småfnissiga, det som ligger nära tramset, blir hans viktigaste rättesnöre.

Befriande många i den här boken förhåller sig för övrigt fritt till det pladdriga fladdriga ideal som litteraturen annars aktar sig för, kanske med viss rätt. Men det är ändå befriande med dessa röster, när majoriteten av författarna annars ska vara så himla rättrådiga. Här skulle jag kunna rynka pannan – skriva en essä om ”värdet med tramset”, men det ids jag inte göra. Det osorterade har sin charm.

De flesta i antologin är kvinnor, och man kan säga mycket om dem, men inte att de är inriktade på att vara till lags – här har den duktiga flickan inte mycket att hämta. (Jag har förstått att ämnet är känsligt: men om det nu är så bra att vara ”duktig flicka”, varför är alla dessa ”duktiga flickor” då så förbannat tråkiga?) Det kan vara en generationsfråga, men internet och det möjligen luddiga begreppet ”internetgenerationen” har skapat nya förutsättningar för ett författarjag, och ett nytt förhållningssätt till en persona – som en metod, något att både gömma sig bakom och hämta styrka ur, något som är både större och mindre än ett alibi.

Med det sagt, i antologin finns några (konventionella) dikter av Caroline Alice Lopez och Jonas Reppel, en (okonventionell) serie av Agnes Ivarsson, en Karin Boye-remix på sms-språk av Carl Lindsten, en telefonskrift av Hedda Roterud Amundsen, brev av Alva Gotby (roliga brev: ”kvinnor är precis som alla andra, bara lite mindre sexistiska”), ett porträtt av en morfar av Levi Ekberg, en svartsjukesvärtad reseskildring av Johanna Frid, en annan berättande resedikt av Mirian Due, fragment av Erik Kjos Fonn (en bra exponent av den orena estetiken), dagboksanteckningar av Jannicke Stendal Hansen (bra gestaltning, konstaterar jag förnumstigt).   

Jo, här finns också Linn Asplunds korta förbryllande text, vilket får mig att minnas hennes koncisa och delvis förbryllande essäer som hon skrev på gymnasiet när jag var hennes lärare. Det jag kan konstatera nu är att hon inte har mist den skärpa hon hade då – en på gränsen till skräckinjagande skärpa. Den här korta texten gestaltar obehaget, och gör det på ett närgånget och i hög grad autentiskt sätt.

Och Sofie Lund Hansen, som skriver på engelska. Omotiverat? undrar jag, tills jag förstår att det är skrivet ur Monica Lewinskys perspektiv, och skildrar förehavanden med en amerikansk president på 90-talet. ”That woman”, som hon fick heta. De sordida detaljerna får texten att kantra mot en snaskighet som nog också den är autentisk.

Och slutligen en märkligt upplyftande essä av Ida Mirow om sad girl-fenomenet, unga tjejer som gör det till metod att ge sig in i sorgsenheten bland annat för att slippa växa upp, om sjukdom och trötthet, där teorin frikopplas med citat från Björk och Roland Barthes. (Dock inte Lana Del Reys sublima mästerverk ”Sad Girl”, eller överlag hennes sad girl-artisteri.) En essä som är fullständigt briljant ändå, och inget du får missa.  

När Burrau från scenen i Borås för några veckor sedan, där han medverkade som nominerad till Borås Tidnings debutantpris, beklagade sig över att vara ”så gammal” var det många som himlade med ögonen. Inte bara var han yngst av de nominerade, även i den här antologin är han yngst, om än jämnårig med ett par – och han lär få finna sig i att åtminstone en liten tid framåt vara yngst. Ungefär så som Lukas Moodysson länge var, efter att ha debuterat vid 17 års ålder. Och många provocerades av Moodyssons dikter, och det lär finnas en och annan som tycker att de här texterna är mer än lovligt fladdrigt pladdriga.

Själv hoppas jag att de som skriver här håller sig undan rättrådighetsfällan, lika farlig som duktig flicka-fällan. Hellre vill jag att de tar till sig Jarvis Cockers råd: ”It’s OK to grow up as long as you don’t grow old. Face it you are young.”

De nio. Litterär kalender 2017, [red] Magnus Halldin, Norstedts

Det litterära samfundet De nio har i sin senaste kalender samlat texter om minnet. Samlingen är ojämn, men de bästa texterna är oförglömliga.

De nio är en litterär akademi som ruvar på stora tillgångar. En devalverad Svenska Akademien, kunde man lite lagom vanvördigt kalla dem. Må så vara: ledamöterna blir invalda på livstid, man delar ut stipendier och priser, exempelvis ”Stora priset” på 300 000 kronor, som i år skänktes Carola Hansson.

Högst välförtjänt. Hanssons roman Masja, om en av Tolstojs döttrar, hörde till de mest ypperliga romanerna 2015. Snuvad på Augustpriset av Jonas Hassen Khemiri. Här intervjuas hon av Lisbeth Larsson, och det blir ett fint samtal om språk, om berättande, om den för svensk vidkommande unika romankonst Hansson har odlat sedan hon debuterade på 80-talet.

Minnet är ett huvudsakligt fokus i årets kalender, 2017. Det märks i några av bidragen, främst Ola Larsmos och Steve Sem-Sandbergs, men även generellt som ett slags övergripande tema.

Annars är det här en antologi där essäer samsas med poesi och noveller. Mitt huvudintryck: lite spretigt blir det allt, med poeter som odlar sin egenart, och essäer som rör sig över lite olika ämnen, med minnet som en knutpunkt.

Ett minne som främst Larsmo och Sem-Sandberg berör. Båda har på senare år skrivit uppmärksammade romaner, där Larsmo återvänt till svenskkolonier i USA och Sem-Sandberg bland annat återvänt till österrikiska dödsläger under andra världskriget.

Men minnet väcks till liv även i två nostalgiska texter, sprungna ur 70-talets idealistiska anda. I krönikeform återger Per Helge tidskriften Rallarros historia, och Leif Elggren Guru Papers, den stenciltidskrift vars plats i litteraturhistorien är säkrad tack vare Bruno K. Öijers medverkan. Elggrens text är en höjdpunkt i denna antologi – helt okonventionellt skriven, av en busunge som inte ids anpassa sig till de gängse normerna för hur man ska skriva artiklar.

En annan busunge är Elis Burrau, som medverkar med en dikt. Ibland känns det som att jag knappt kan öppna en antologi eller litterär tidskrift utan att hitta något av Burrau där. Och det är precis som det ska vara! För han är en av ytterst få svenska samtidsförfattare jag blir genuint glad av att läsa.

Lika glad blir jag av att läsa Walt Whitmans dikt ”De sovande”, en dikt Gunnar Harding väcker till liv med en precis översättning. Kanske lite långsökt, men jag inbillar mig finna paralleller mellan Whitman och Burrau; gemensamma motivval, och den slags sällsynta kombination av kaxighet och ödmjukhet som gör dikten så oemotståndligt charmig.

Varför är de här dikterna så charmiga? Att jag ständigt återkommer till Whitman beror väl på att han är så optimistisk. Han är en glad poet som ändå inte blundar för eländet. ”De sovande” är en oförglömligt stark dikt, och jag kan bara hoppas att Burrau strävar ditåt i sitt fortsatta skrivande. Det finns förvisso gott om andra goda dikter här, och jag lyfter gärna fram Elisabeth Rynells snösvit.

Denna antologi är mer omfattande än någon av de tidigare – serien inleddes 2003 – och det är förstås inte möjligt att kommentera allt. Allt är inte heller lika intressant. Johan Svedjedals text om hur man spelar golf och citerar Bob Dylan vid varje slag hör till det tramsigaste jag läst, och Stina Otterbergs text om olika pianon är bara tråkig.

Formatet motiveras av att essän som litterär form är expansiv, med en formulering i redaktören Magnus Halldins förord. Kanske jag hade önskat lite hårdare ramar här och där. Å andra sidan: Walt Whitman, numrets stjärna, gjorde sig inte ett namn genom att beakta några begränsningar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/3 2017)

Förtvivlan, Vladimir Nabokov, översättning Aris Fioretos, Modernista

Dubbelgångarmotivet har hanterats utsökt av klassiska författare som Poe, Dostojevskij och Borges. Möjligen lite mindre känt är Vladimir Nabokovs bidrag i genren, romanen Förtvivlan. Att den har en undanskymd plats i hans produktion kan misstänkas då det har dröjt ända till nu för att den ska översättas till svenska. För nu gör Aris Fioretos sin sjätte Nabokov-översättning (samtidigt utkommer den sjunde, Genomskinliga ting). Själv läste jag Despair på 90-talet och läste om den för ett par år sedan, och för den som är intresserad finns ju också Fassbinders lite ojämna filmatisering.

Med så goda föregångare finns risken att även en så självständig författare som Nabokov ska gå bort sig i epigoneriet – eller måhända det vore mer rimligt att tala om mimikry, när man sysslar med författaren som entomolog, eller entomologen som författare.

En faktaruta om romanen skulle upplysa om att författaren skrev den i tysk exil på ryska 1932, att den publicerades två år senare i tidskrift och ytterligare två år senare som bok. Året därpå genomförde författaren en tafflig översättning till engelska, en bok vars upplaga mer eller mindre bombades till smulor av nazisterna under andra världskriget. Den helt reviderade översättningen, givetvis signerad av författaren själv, tillkom 1965, och hur mycket eller hur lite den skiljer sig från originalet har jag inte tagit reda på.

Det börjar med att berättaren, Hermann Hermann (He He) petar bort kepsen på en sovande man, och upptäcker – sin dubbelgångare. Likheten må överdrivas av denne opålitlige och neurotiske berättare, som överlag är mer bedragare än berättare. Luffaren heter Felix, en notorisk dumskalle som får i uppdrag att göra sig synlig i en by för att ge alibi åt de kriminella handlingar som smids av Hermann, handlingar som förstås är mer fatala än så.

Givetvis är avsikten att det ska gå åt helvete. Tidigt etableras bilden av Hermann som en galning. En pladdrande galning, och ännu en av de mördare med estetiskt sinnelag som Nabokov skulle uppehålla sig vid i flera andra av sina romaner. Det vettvilliga färgar av sig på Hermanns stil. Poe och Dostojevskij, förvisso, men tänker vi anakronistiskt kan man också få intryck av att Nabokov läst Patricia Highsmith – två författare med svarta hjärtan.  

Det är filmiskt, och Nabokov leker på sedvanligt vis med referenser som ibland är villospår. När han låter Hermann beskriva sin utbuktande ven i pannan som bokstaven ”M” är det lätt att föreställa sig Fritz Langs film om barnamördaren som går under den bokstaven – filmen hade premiär strax innan Nabokov började skriva. Fast hans filmsmak lär ha nöjt sig med amerikanska komedier, Bröderna Marx, Chaplin och Helan & Halvan. Frtiz Lang var ett namn som sa honom ”absolut ingenting”, som han yttrade i en intervju. Det är en komedi som är stöpt i samma form som film noiren. Intrigen och den svarta humorn hade nog kunnat ge stoff åt en sardonisk Hitchcock-filmatisering.  

Villospåren i all ära, här är det också gott om den typ av planteringar och interna skämt som Nabokov excellerade i. Hela romanen kan läsas som den typ av april-skämt som det hela kulminerar i. Herrmanns hustrus kusin Ardalion, konstnären, säger att ”varje ansikte är unikt”, en pikant pik mot Hermanns fixa idé om dubbelgångaren. Mindre unik är Hermanns handstil, som förekommer i 25 olika upplagor, och han avser då att skicka sitt manus till en viss rysk författare, som beskrivs så här: ”den välkände författaren till psykologiska romaner. Jag har läst dem och tycker att de är ytterst konstlade, men inte dåligt utformade.”

Fioretos är själv som författare starkt och djupt influerad av Nabokovs stil, och självklart kvalificerad och lämplig som översättare. Att Hermann i en så gammal bok skulle tala om ”romer” är möjligen lite missvisande då originalet har ”gypsies”. Jag blir inte heller klok på formuleringen att ”Kvällssolen skäckade köket” (originalet har ”checkered”, alltså täckte den i rutor eller något sådant). Eller varför idiomet att vara fattig som en kyrkråtta varieras med ”fattig som en kyrkmus”, när originalet har det (än) mer originella ”poor as a sparrow”. Möjligen är det också lite olycklig sammanblandning med en av författarens titlar välja ”skratt i mörket” åt originalets mer subtila hint, ”a laugh in the dark” (romanen heter Laughter in the Dark), liksom en övertydlig rancune mot trätobrodern Dostojevskij att kalla hans hjälte ”Rackarnikov”, då originalet inte kallar honom något annat än Raskolnikov.    

Kanske något onödiga påpekanden på en i övrigt så följsam översättning. Se bara hur elegant den oöversättliga ordvitsen, ”How do God and Devil combine to form a live dog?” blir på Fioretos fyndiga svenska: ”Hur kan Fader vår och Fan kombineras så att det blir en, å, vred fanfar?” Vi ska också vara tacksamma över att Fioretos här och där förbättrar några av de redan i sig gnistrande formuleringarna. Somligt låter faktiskt (ännu) bättre på svenska – som när för- / efterordet påpekar att romanen ”innehåller betydligt färre ’idéer’ än dessa så vulgära romaner som hyllas hysteriskt under den korta ekande promenaden mellan hej och ståhej.”

Förtvivlan har sin givna plats bland Nabokovs allra bästa romaner. Hans näst bästa, menade Martin Amis. Som läsare tvingas man alltid vara på alerten när man läser honom. Man måste vara på språng: hans prosa är ett rovdjur. Så även i denna uppsluppna deckare, denna parodiska psykologiska roman, denna lek med speglar och fiktion, och som är given läsning för den som uppskattar tramsiga muntrationer, och elaka spratt. Att den äntligen finns på svenska är inget mindre än ett storartat dåd.     

Genomskinliga ting, Vladimir Nabokov, översättning Aris Fioretos, Modernista

Glaset är genomskinligt. Ibland grumlas det, blir opakt, men oftast är det bara alltför transparent (genomskinligt). Transparent Things heter Vladimir Nabokovs näst sista roman, skriven på ett hotell i Schweiz och publicerad 1972. Nu översätts den till svenska för första gången, och som vanligt numera är det Aris Fioretos som har gjort – den transparenta – översättningen. Den heter Genomskinliga ting på svenska. Glasets betydelse förstärks av de flitiga referenserna till fönster. Se Madame Bovary, Emmas trånande vid alla de fönster Flaubert placerar henne intill. Bakom glaset kan vi se författaren själv, och flera av de teman han ständigt återkommer till, med manikerns behärskade besatthet. Här finns en provkarta över den bekanta tematiken, ett strövtåg i minnets mest lummiga lunder.

Tiden är nyckfull. Huvudpersonen Hugh Person [sic] är 42 år. Han gör sin fjärde resa till Schweiz, av nostalgiska skäl. Tiden är alltid nostalgisk. Det är dess välsignelse, och dess förbannelse. Den blickar alltid bakåt. Vi borde blicka mindre bakåt, bli mindre styrda av tyrannen tiden. Nabokov blir ibland lite för nostalgisk för sitt eget bästa. Tiden markeras bland annat i de målningar som den talanglöse romanförfattaren mrs Flankard äger: ”tidig vår i salongen, sommar i matsalen, New Englands hela lövprakt i biblioteket och vinter i sovrummet.” Kopplat till tiden är förstås minnet, och minnet är mindre av en medveten teknik än ett ofrånkomligt tillstånd – men vi ska inte fördjupa oss – förlusta oss – förlora oss – i dess då, nu eller sedan.   

Döden är obeveklig. Hugh (”You”, som det engelska uttalet ibland förleder oss till) är en mördare. Begäret är kopplat till döden. Nabokov grälade mer än gärna med Freud om ditten och datten (och detet, för säkerhets skull helst placerat inom en skyddande parentes), men tidsbegär och dödsbegär är intimt förenade i Nabokovs krävande estetik. Hugh är en mördare, en begärsmördare, som figurerar i de murder ballads som skrivs av den här författaren.  

Vemodet är vår följeslagare, åtminstone i denna på alla plan vemodiga roman. Ett och annat av de hyperkorta kapitlen i denna hyperkorta roman på knappt hundra sidor) är uppsluppet, men det mesta domineras av svårmodet. Till skillnad från protagonisterna i så många andra av romanerna är Hugh mer ledsen än excentrisk.   

Skriften är närvarande i berättarperspektivet. Nabokov är den mest självmedvetna författaren. Att likna honom vid påfågeln är inte att göra honom en oförtjänst. Vi får en referens till ett ord hos Byron, att Hughs begärs dunkla mål heter Chamar i efternamn. Hos Byron är ordet möjligen ”chamas”, från portugisiskans ”tu mi  [me] chamas”, ”du kallar mig”: You call me still your life. – Oh! change the word - / Life is as transient as the inconstant sigh: / Say rather I’m your soul; more just that name, / For, like the soul, my love can never die.” Note to self: Never trust a Byron. Ska vi lita på en Nabokov? När Byron nämner påfågeln i eposet Don Juan syftar det på en man i orientaliska miljö. Protagonisten är förlagsmänniska, har ibland som uppgift att hyfsa till andra författares manus, en syssla man inbillar sig att Nabokov själv, den strängaste av läsare, drömde om att få inneha.   

Identiteten är cirka lika nyckfull som tiden. Namnet: Hugh kan alltså utläsas som ”you”, men på engelskan kan det också liknas vid ”hew”, det vill säga att hugga. Inbjudan till halshuggning 2. Namnen: Person är det mest anonyma namn man kan ha, och vi blir intutade att det minsann inte är en felskrivning (felhörning?) för ”Parson”. Och i vanlig ordning ser Nabokov till att upptäcka besläktade drag med sig själv och både huvudpersonen och några bifigurer.

Övergivenheten är slutsumman av alla våra ansträngningar, åtminstone om vi ser Hugh som den där ”HCE” som Joyce drömde fram – Here Comes Everyman! Med sina appeller till minnet och sina ordvitsar kan Nabokov ses som den felande länken mellan Proust och Joyce. Här finns också genom hela författarskapet spår av Kafka, även om Kafka inte lika mycket är en författare som en diagnos (Nabokov är en högfungerande Kafka). Men inte bara handlar det om att Hugh överges, utan också om att på ett mer allmänt plan tappa allt. Att bli av med allt. En så oerhört sorglig erfarenhet.

Sjaskigheten är bara sjaskig. Det finns ofta hos Nabokovs karaktärer en oförmåga att hantera verkligheten, både från abstrakt och konkret synvinkel. Därför alla dessa missförstånd, alla dessa misstag, alla dessa missöden. De är alltid en smula dummare än de inbillar sig vara. Men också på konkret nivå. Som när Hugh förgäves försöker följa Armande upp på fjället för att åka skidor, men gång på gång måste erkänna sitt nederlag, inför de andra kavaljererna Jack, Jake och Jacques. Hur sjaskigt kan det bli? Pojkvännen vill att Armande ska delta i hans onanisessioner med de andra J & J. Till skillnad från i en annan av författarens mest berömt beryktade romaner, där han malligt nog berömde sig av att aldrig ha använt (ha?) ett enda obscent ord, finns det i Genomskinliga ting mer genomskinliga obsceniteter, vilket möjligen förlåter att översättaren på grund av svenskans burdusare karaktär måste ersätta akronymen ”HAREM” med ”HOROR”. Sjaskigheten i en och annan interpunktionsmiss eller överflödig obefogad tautologi är mer oförlåtlig.    

Illusionerna är det vi ser genom glaset. Vanföreställningarna, drömmarna, förälskelserna. Allt är falskhet, tycks Nabokov mena, som om glaset med hjälp av någon ond makt förhäxar blicken som passerar genom det. Allt vi ser är skenet av sanningen. Ett simulacrum, med Baudrillards ord, även om Nabokov själv nog skulle avstå från att koppla in teorier, åtminstone om den signerats med en annan penna än hans egen. Skarpt skriver han att ”alla drömmar är anagram på daglivets verklighet”.

Mexicocitydigte, Thomas Boberg, Gyldendal

Jag måste erkänna att resedikten inte tillhör mina favoritgenrer – alltför ofta liknar det förstrött nedtecknade vykort. Hastiga intryck fladdrar förbi. Där skymtar en katedral, där någon som röker en cigarett vid en kanal, och så vidare.

Så med viss skepsis – med den kritiska garden i beredskap – tar jag mig an Thomas Bobergs nya bok, som har den lite oroväckande titeln Mexicocitydigte. Borde jag ha vetat bättre? Kanske. Jag har läst en del av Boberg tidigare, bland annat den lite ojämna samlingen Fantombillede. Men det ojämna hör till hans estetik, och nog kan det sägas även om denna nya bok att den behåller denna ojämnhet som riktmärke. Lyckligtvis är de bästa dikterna så bra att de förlåter det mesta, och rentav så omvälvande att det blir en bok som ingen borde gå förbi.

Typsnittet American Typewriter är aningen futuristiskt, och passar bra till det uttrycksfulla förhållningssättet. Boberg sysslar gärna med paradoxer. Det må finnas en hel del sanning i Audens gamla utsaga att ”poetry makes nothing happen”, men här visas faktiskt att det händer något när det till synes oförenliga tillåts mötas. En närvaro skapas: ett utsnitt. Olika scener som friläggs, porträtt, levnadsöden.

De bästa dikterna bevarar en slags dubbelhet, i synnerhet så som den hårda rytmen markeras i en dikt som heter ”HER”, med ord och fraser som jabbar mot varandra på ett stiligt sätt. Eller den långa ramsan kring bokstaven ”m”, som uppnår maximal effekt, manierad monomani, där ”m” också kan stå för något outtalat, så som något ”mer”, något ”monstruöst”, eller bara ”metod”. Med diktens ord: ”m for mund m for maya / maya / m for mester og moral / for madness og Macbook for Mac / Dondalds for max mad / lede m for / mel og / madpyramide og m for metro / m for mmmm mundo m minde mmmmm”.

Ett diktjag iakttar världen, här alltså Mexico City. Först efter ett tag upptäcker jag att omslagets grönmelerade foto visar staden uppochned. Poesin finns ju överallt där någon går mot röd gubbe, lär Gunnar Harding ha yttrat vid något tillfälle, och det är ett förhållningssätt som jag anar hos Thomas Boberg. Hans dikter illustrerar denna alternativa rörelse. Något som märks i de minst sagt dramatiska överklivningarna, som väl också hittas hos exempelvis e.e. cummings. Överklivningen är ett våldsamt förfarande.

På något sätt tycker jag att Boberg påminner oss om att dikten kan vara det förfärliga. Men också att dikten kan vara det helt individuella. Det att vara emot auktoriteter. Så uppfattar jag Hardings idé. Det helt egna idiomet, för det är ju så att Auden har ganska mycket fel i sin inbilskhet att poesi inte får saker att hända. I mig händer det massor när jag läser poesi, och jag önskar bara att fler fattade vilken gåva det är att kunna ta del av dessa helt unika perspektiv. Att läsa poesi lär en att förhålla sig till en massa olika språkbruk, eller varför inte kalla det rätt och slätt för ”olika metoder”, eller poetiker. Du lär dig helt enkelt en beredskap för det oväntade, för du kan aldrig lära dig vad du ska förvänta dig. För poesin går mot röd gubbe.

Vem förstår sig på presidenterna, förutom presidenterna? frågar sig diktjaget, efter att ha räknat upp en del andra yrkeskategorier. Där kan man sufflera fram ett ”vem förstår sig på poeterna, förutom poeterna?” För du måste själv bli poet när du läser poesi – du måste själv gå mot röd gubbe, för stannar du kvar vid det trygga stället går du miste om allt det väsentliga.

Bobergs dikter är formulerade från en position av lika mycket naivitet som cynism, och det är möjligen så att vi måste ta oss dit för att överleva i den här världen. För mycket av det ena leder oss bara till undergång. Poeten är både barn och vuxen, och det är även det en inspirerande position.  

Ja, det är precis som väntat en ojämn bok, där högstanivån är oerhört hög, och de bästa dikterna når en omedelbar effekt. Det är dikter som slår hårt – som slår koncist – slår träffsäkert. Jag gillar mycket i den, så som några exempel på den kreativa stamningen, några nonsensdikter, samt dikter om stadsmiljö som både lyckas gestalta den typ av sprawl som arkitekturen inbjuder till och den typ av koncentration som poesin är beroende av.     

The Sellout, Paul Beatty, Oneworld

Paul Beattys roman The Sellout, som vann Bookerpriset i höstas, är nog den roligaste amerikanska roman jag läst sedan John O’Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Men det kan vara en orättvis betraktelse, att betona humorn, när det egentligen är fråga om en djupt förorättad skildring av rasfrågan. Beatty skriver utifrån frustration och förtvivlan, ingredienser som onekligen lägger sin sordin över de skämtsamma inslagen.

Huvudpersonen heter ”Me” i efternamn. Kallas ”Bonbon” av sin ex-flickvän, ”Sellout” av sin antagonist, ”Massa” av sin slav. Sin slav? Vi återkommer till det. Han växer upp i den lilla staden Dickens strax söder om Los Angeles. Då stadens rykte blivit skamfilat bestämmer sig myndigheterna för att låta staden försvinna. När pappan dör får sonen överta verksamheten som ”Nigger whisperer”, vilket i korthet innebär att övertala desperata föräldrar från att mörda sina barn eller sig själva. Fuck! Skrev jag just ”nigger”?

   ”It’s illegal to yell ’Fire!’ in a crowded theatre, right?”   

   ”It is.”

   ”Well, I’ve whispered ’Racism’ in a post-racial world.”

Så uttalar sig huvupersonen, och orden kan tillämpas på Beatty, som sannerligen håller i den hetaste av potatisar utan att släppa den ifrån sig, i denna dristigt skrivna roman, där N-ordet idkas lika flitigt som F-ordet, och det läggs ett polyglott raster över individernas idiom. För att inte tala om den typ av translanguaging som förekommer, alltså att man tar hjälp av glosor från andra språk man behärskar. I synnerhet spanskan och latinet, men här finns också utrymme för allt ifrån ryskt snusk (något om våta trosor, enligt google translate) och svenskt kel (”Vara modig”, viskar vår protagonist i öronen på sina svenska får, utan att veta vad det betyder).

Beatty har skrivit en obehärskat ursinnig satir över USA, och de nedmonteringar som gjorts av alla sociala skyddsnät. Staden Dickens blir symbolen för platsen där allt har gått snett. När det bedrivs lobbyverksamhet för att hitta syskonstäder runt om i världen får vi veta att både Juárez, Tjernobyl och Kinhsasa har tackat nej. Juárez i Mexiko, helt kontrollerad av knarkhandlarna och med status som en av världens våldsammaste städer, tackar nej på grund av att Dickens är för våldsamt, Tjernobyl för att staden ligger för nära Los Angeles River med dess miljöfarliga utsläpp, och Kinshasa …

   ”Don’t tell me Kinshasa, the poorest city in the poorest country in the world, a place where the average per capita income is a goat bell, two bootleg Michael Jackson cassette tapes, and three sips of portable water per year, thinks we’re too poor to associate with.”

   ”No, they think Dickens is too black. I believe, ’Them backward American niggers ain’t ready!’ is how they put it.”

Me räddar livet på Hominy, en förbisedd svart före detta barnstjärna från tiden för Our Gang/Little Rascals, tv-serien från 30- och 40-talet. När Hominy utnämner Me till sin ”massa” hamnar han i förlängningen i rätten som slavägare. Men först ska de tillsammans återskapa Dickens. Beatty arbetar med en metod som man gärna vill kalla ”låt skratten fastna så långt ned i halsen att du kvävs av det”, för att läsa honom är inte en odelat angenäm upplevelse. Visst, det är roligt på fnitternivå väldigt ofta, men också en humor som vrids mot det olämpliga. Det vill säga att det olämpliga handlar om att orättvisor utpekas. Rasismens historia är vidrig, och viktig att bevara. I en minnesvärd dialog döms uppfattningen om historia som en bok ut, för vi kan inte bara bläddra förbi, och historia är inte papper med tryckta ord, utan det är tid, minnen, känslor. Det som blir kvar hos oss.  

Mycket av energin i berättelsen drivs fram av infall och nycker, där referenser till Rosa Parks är lika självklara som till Kim Kardashian. Men inte minst även genom det rastlösa språket, som kombinerar det gatusmarta med det lärda, med parodier på hiphop likväl som Orwell, Tennyson, Dickens: ”It was the worst of times, it was the worst of times …” Att Beatty har utpekat Kurt Vonnegut som sin stora förebild förvånar inte. Särar man på språkets bjälkar hittar man också en samhällsskildring som är både angelägen och ärlig. Beattys vision av Dickens behöver inte uppfattas som en allegori över det amerikanska samhället i sin helhet – därtill är den väl alltför extrem. Höll jag på att skriva – fast vad kan vara mer extremt än USA just nu?

Läst så blir det här en ohyggligt precis nutidsskildring av ett samhälle som löper amok. Hur hanterar vi våra skamfläckar egentligen? En aktuell fråga att ta med sig för även våra inhemska politiker, som gärna kan läsa den här romanen som ett skrämselskott.   

Ödmården, Nils Håkanson, Bonniers

Ett framtida Sverige ockuperat av dårar med faiblesse för fotboll och tulpaner, kallade ”nedriglänningarna”. Urbefolkningen bor i hålor, väntar på ankomsten av ängeln Jonatan, roar sig med att spela nyckelharpa och bandy, offrar rödhåriga barn för att blidka björnarna. En arkivarie författar historien om detta kuvade folk och dess försök till revolt i Nils Håkanson lite sensationella roman Ödmården. Det mest sensationella är att han uppfinner ett helt eget idiom, en blandform av skandinaviska och nederländska glosor, med en äldre nysvensk 1600-talsstavning.

Möjligen är det också språket som är det enda sensationella med romanen, för tyvärr glömmer Håkanson bort intrigen. Även om det finns en del välbehövlig satir riktad mot kommunpolitiker och byråkrati och miljöförstörelse, är det språket som är behållningen här. Å andra sidan: vilken behållning! Äntligen en svensk författare som vågar förlita sig på en egensinnig stil, och jag fnissar förtjust tillräckligt många gånger för att starkt anbefalla läsning av denna udda roman.

(Också publicerad i Vi 3/17)

Eldstekel, Krister Gustavsson, Lejd

Jag har skrivit om Krister Gustavssons nya roman på Floret:

Vad som skildras genomgående är hur svårt det är att bli kvitt våra premisser. Gustavsson gestaltar ensamhet och sjukdom, och det som sker på individuell nivå kan lätt tillämpas också på samhällelig nivå. Här handlar det om en splittring av identiteten, ett sönderfall. En av de kusligaste formuleringarna i romanen lyder: ”Hjärnan är tom, det är inte ens svart där inne.”       

Läs mer på Floret, 28/2 2017.