Vi har hägn, hävdar Petra Mölstad i en
liten bok som utges av Östervärns antikvariat och bokhandels nya förlag Anti.
En liten bok, ett tunt handgjort häfte i 250 exemplar. Det hålls ihop av en
tråd, en knuten tråd som kanske ska illustrera Audens gamla talesätt att poesin
inte löser några knutar men är expert på att … ja, hur var det han fortsatte?
Det har jag glömt.
Hägn? Jag tänker mig ordet i dess dubbla betydelse,
både som skydd och hinder. Allt som inhägnar oss får ju denna dubbelhet, att
det som stänger in också stänger ute. Det gör världen tryggare men också mer
begränsad. Och det är med hjälp av en dubbelexponering Mölstad tar sig an
världen, men också med hjälp av en teknik som innebär lika mycket närhet som
distans.
Jag har läst Mölstads tidigare böcker, Införsel och Omloppstid, och det ska genast sägas att hon knappast hör till de
mest entydiga av poeter. Här blir dubbelexponeringen en metod för att uttrycka
något nytt om förhållandet mellan både människan och djuret och människan och
naturen. Kanske vi ska uppmärksammas på närheten, att det är mer som håller
ihop oss än håller isär oss, vi som råkar befinna oss på den här jorden.
Fast i ärlighetens namn är referenserna inte
utskrivna. Den plats som kan anas i dikterna är lantlig snarare än urban. Rörelsen
går mot en kärleksakt av ovanligt slag, som avslutar boken. Ett möte mellan
några, oklart vilka.
Något som ökar det exotiska intrycket är några
ovanliga verbformer här och där, med imperativ som bryter mot det förväntade. Orden
rör sig också i de oväntade markerna, med besynnerligheter som ”mycel”, ”däld”,
”skanker”, men också märkliga stavningar som ”skjuvad”, som är en tänkbar
skruvad stavning av ett bekant ord. Ibland blir sammanställningarna dunkla: ”sporgömman
i dig skräms ut. befallning leder riktning / en rengöringshymn av avstånd / du
är sly taldefekt svedjebruk. en temperatur för att skada”. Gemensamt för denna
fras och en del andra är en dragning åt det våldsamma, utan att det ges en
förklaring till vad som åsyftas.
Orden passar inte in, och så blir våldet i sig
underförstått motiverat. Poesin är våldsam till sin natur. Mölstad skriver en
ljudbar dikt, fonetisk, full av allitteration och assonans, och jag kan bara
önska den ytterligare dimension som en uppläsning borde frilägga. Då
föreställer jag mig att det dunkla i rader som dessa får ett auditivt
klarläggande: ”skala en kapsel möt en
skalpell / skön som skuldror mot väggen / det söta ljudet av bröd / linne
blandas med utrens / en mängd att fylla källaren / brukligt över buken / att
öppna sig”.
Dikterna öppnar sig mot det ofullständiga och
ofullbordade, och som helhet liknar boken övningsstycket. Något som inte behöver
vara en brist – poesin är ju bristens genre, och formuleringarna här
illustrerar sitt innehåll. Det är som sagt en tunn bok/ett lätt häfte, och blir
förstås mer av smakprov än enhetlig samling. Som smakprov torde den fungera
ypperligt för den som vill läsa Petra Mölstads märkvärdigt fängslande poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.