Vattna vargen, Pär Thörn, Diskret

Om jag säger ”vattna vargen” säger du ”en allitteration”, men det är bara halva sanningen. Uttrycket blir också en formel för poesin, genom att ställa samman två olika handlingar. Man matar vargen, och man vattnar växterna. Men att ”mata växterna” blir mindre poesi.

Det är Pär Thörn, en av svensk samtidspoesis mesta upptågsmakare, som uppfunnit formeln, och den bildar titeln till hans senaste bok, utgiven på lilla förlaget Diskret: Vattna vargen. Boken är en crossover av poesi och prosa, och titeldikten innehåller 28 imperativ (”tappa huvudet / lyft leendet”, och så vidare). Resten är spillmaterial, en slags klippbok som mestadels består av material utgivet i antologier på (ännu) mindre förlag och i små tidskrifter eller fanzines. 

Att sampla är förstås i sig ett ställningstagande, men det är en truism – att varje blick på världen är subjektiv, att varje urval styrs av partiskhet. I monotonin finns en befrielse, i själva dess tjatighet. Ett välbehövligt nonsens. Man behöver bara följa med honom in i den världen. Som när han skriver en hel dikt som utgår från frasen ”Du minns inte …” och därmed blir en anti-dikt till exempelvis Peter Englunds självbiografi, där varje del inleds med orden ”Jag minns …” I Thörns fall vecklar sig livsödet upp baklänges, en inverterad och småknasig berättelse om en människa som förmått eller välsignats med glömskan, den vi väl alla strävar efter, eller borde sträva efter.

Genom de olika berättelserna i den här boken ser Thörn losern, den där intetsägande figuren vi andra sällan får korn på. Helt enkelt för att hen inte är tillräckligt cool för oss. Men vi orkar inte med att konfrontera en sådan ointressant person, eller om det bara är jobbigt att möta någon som hamnat snett. Därför blir Thörn en så pass viktig författare. Medan resten av Sverige verkar vara sysselsatta med att sörja att bandet Kent går i graven den här helgen läser jag Pär Thörn: det säger något om – inte mig, men något om Sverige, inbillar jag mig. För medan jag läst för många artiklar som handlar om att Kents banala texter säger viktiga saker om vårt land, är det ju just här – i Thörns mycket mer subversivt vertikala texter – som det viktigare blir sagt om Sverige.

Ett annat återkommande inslag är en uppvaktning av attentatet. Att konstnärer vurmar för totalitära grupper och terrorister är inte svårt att förstå. Det är bland annat en fråga om olydnad i alla dess former, men också en uppgivenhet inför det obestridliga ointresset att lyssna från auktoriteternas sida.

Tidigare var det populärt att göra gränsdragningar mellan traditionell poesi och språkmaterialism, och få har väl varit lika konsekventa i sin konceptuella poesi som Thörn, som fått klä skott för att vara glospysslande rebuslösare. Underförstått: du sysslar inte med den konkreta verkligheten. Tillsammans med bland andra Leif Holmstrand och Joar Tiberg hör Thörn till de skrämmande produktiva svenska poeterna. De har också idéer som ibland skrämmer, men framför allt läser jag honom och dem för att de inger hoppfullhet i ett med förlov sagt ganska grått litteraturklimat.

Ärligt talat förstår jag inte varför man blir provocerad: det här är oerhört roligt att läsa, men det finns också en kritisk udd. Det är dikter som utforskar mycket av det meningslösa, i undertoner av tristess. Det här är ju livet, det som saknar mening: ”Vad lever man för? / Vi föds och vi dör”, som Susanne Alfvengren skaldade på 80-talet.

Thörn visar hur formbar, eller om det är formlös, poesin är. I en av dikterna finns en rätt enkel slutsats: ”Jag tänker att konsten ytterst sällan skapar enkla politiska effekter, men att den förändrar vad, och framför allt hur något går att tänka, och att det är i den kvaliteten som värdet finns.” Sedan illustreras detta genom ett listigt citat ur Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam”, som verkligen visade att det går att skriva poesi på ett helt nytt sätt – ungefär som Thörn outtröttligt visar med sina olika projekt.   

Är det då användbar poesi? Jovars, men kanske inte på det sätt du har lärt dig läsa. Det är poesi som också kan tänkas fungera i dramatiserad form. Ett skrivande som ska upplevas lika mycket som det ska läsas. Här är poesin också infiltrerad av prosa, men det är förstås en helt okonventionell prosa. Allra mest blir den okonventionella prosan synliggjord i romanfragmentet ”Survivalisten”, där språket kollapsar i takt med protagonisten. Men överlag  dominerar det absurda, också när Thörn skriver prosa.  

Det här är en utmärkt introduktion till Thörn, en provkarta över några av de olika uttryckssätten han arbetar med. Visst, du kan invända med att somt har gjorts förr – det kalla(de)s modernism, men det hindrar inte att det fortfarande går att göra innovativa saker inom ett utslitet område.