Rim utan reson, Mervyn Peake, översättning Isabella Nilsson och Malte Persson, ellerströms

Mervyn Peake delar initialer med åtminstone en av sina översättare, Malte Persson. Det är det första jag lägger märke till angående boken Rim utan reson, som nu utges på ellerströms. De andra översättaren är Isabella Nilsson, som tidigare översatt Lewis Carroll. Alltså två lämpliga kandidater till det dödsföraktande projekt som översättning av ordvitsig poesi är.

Ja, den engelska traditionen är rik på nonsensrimmad poesi. Edward Lear är ett annat namn som ingen kan ha undgått om man någon gång tagit sig genom den engelska litteraturhistorien. I efterordet påminner Jonas Ellerström om dessa namn, men också en del om Peakes egen karriär som illustratör och fantasyförfattare. Ellerström skriver nyanserat som vanligt, och även om han menar att efter Maurice Sendaks bok Till vildingarnas land från 1963 har Peakes illustrationer mist sin förmåga att chockera är han medveten om att det fortfarande går att skapa moralpanik i exempelvis Sverige för den som vill det.

Jag är åtminstone helt enig med omdömet om det oroande i Peakes illustrationer i första hand. Boken utkom till julen 1944, under det andra världskriget, och det var en fortfarande kaotisk och ryslig tid. Även julen 2016 är tiden kaotisk och ryslig, med attentat som följer varandra, och överlag instabila politiska tillstånd, med en demokrati som utmanas över hela världen. Lite olja som gjuts över vågorna behövdes då, och behövs även nu.

Peakes korta dikter, sexton inalles, torde behaga den som tjusas av exempelvis Lennart Hellsings böcker, eller Alf Henrikssons och Lotta Olssons bidrag i närliggande genrer. Alltså, barnböcker som också vänder sig till vuxna. Eftersom de helt enkelt är tillräckligt bra. Eller för att den humor som används är av det tidlösa slaget.

Allitterationerna passar ju ypperligt till högläsning. De eleganta versfötterna trippar fram på snygg fnissig svenska. Här förekommer perspektivbyten, där Peake söker efter det oväntade. Ett sökande som någon gång riskerar att ge ett sökt intryck – förvisso, och med hjälp av en ekvilibrism som kan bli påträngande. Den fabelvärld som oftast används är väl också något fler barn än vuxna borde bli intresserade av.

Men så finns där också ett nonsens som blir ytterst tänkvärt. Och när det blir för mycket av spekulationer kring flodhästleenden och giraffhalsar och kamelsång kan jag fastna för den gripande lilla dikten om ett nästan Beckettskt par:

                      På vift i regn som väderlekt

                      går Pälsdjuret och Pliten,

                      och djurets pälsdjurspläd är blekt

                      och pliten sammanbiten.

                      De söker hål av stoppbar sort,

                      men sina hustrur mest,

                      som for för länge sen långt bort

                      i hopp om mera fest.   

Som tecknare har Peake en helt egen stil, och det är inte utan att jag nästan kan hitta mer att tycka om där än i dikterna. Oroväckande färgsättning, och motiv som spelar med innehållet i dikterna, men också tar tematiken ytterligare ett steg bort från den bekanta världen. Det är i vilket fall en vacker bok – och till det bidrar text och bild.