Det rasande begäret efter liv, Lotta Muth, Lejd

 Jag har skrivit om Lotta Muths noveller på Floret:

"Till en början stör jag mig på att Muths språk är så behärskat, när hon så konsekvent väljer att skildra människor som rör sig mot katastrofer. Så mycket mer övertygande ur konstnärlig synpunkt det här vore om hon bara lät språket vridas till lika mycket som tematiken, tänker jag frustrerat. Fast det är ändå något som utvinns ur den här kontrollerade stilen, att intrycket blir som att läsa ett sällsynt möte mellan barnboken och skräckgenren. Inte för att det explicit sker mycket blodspillan här, utan mer för att det är en olycksbådande atmosfär som kanske blir ännu mer drabbande i kraft av att språket bevarar sin tuktade värdighet." 

(Läs vidare på Floret.)