Arbeid og drøm – dikt 1996-2016, Steinar Opstad, Kolon

Årets bästa titel? Steinar Opstads åtta norska diktsamlingar utges i det behändiga pocketformatet, samlade under den nästan ofattbart vackra överskriften Arbeid og drøm. Titeln är inte bara den bästa summeringen av livet som jag har stött på, utan också en ytterst passande beteckning på innehållet i Opstads poesi. En poesi som alltså firar 20-årsjubileum. Närapå 500 sidor dikt, som gömmer sig bakom det pastellfärgade omslaget.

Vi svenskar har, om vi varit vaksamma, stiftat bekantskap med Opstad tack vare två volymer utgivna av ellerströms, i Marie Lundquists värdefulla översättning. Dels urvalsvolymen Den lyckligaste av alla ensamheter, och dels samlingen Å, høye dag, som på svenska fick titeln Under en omvänd himmel. Aningen förvirrande titel, då den dikten inte ingår i originalsamlingen, utan tillsammans med en annan dikt skulle hamna först i nästa norska bok. För att ytterligare förvirra läsaren finns i den här norska samlingen två nya dikter som är versioner av gamla, och ställs intill dessa som #2.

Hur ska jag kunna summera åtta diktsamlingar? Det bibliska tonfallet bör inte kringgås, även om jag befarar att det skrämmer bort läsare (gåta: vad är mer hotfullt än poesi? svar: religion). Det ska dock påpekas att här går rörelsen hela tiden mellan tro och tvivel – mellan ensamhet och utanförskap. Religionen som både symbolisk och bokstavlig närvaro.   

Bondelivet: åkern, växten, grödan, marken. En jordnära poesi. Ja, så skriver Opstad, och det är högsta beröm när jag associerar till en så pass beskedligt briljant poet som John Clare, som skyms av de romantiska poeterna han var samtida med – Keats, Shelley, Byron, Blake, Wordsworth, Coleridge – men oerhört läsvärd i sig.

Opstad debuterade som 25-åring. Även om det anses vara rätt ungt var Keats redan död då. Jag nämner åldern ändå med viss förvåning, då det här är en enhetligt skriven poesi. Men att vara poet innebär ju i stor mån att vara en behållare för olika åldrar; den unge poeten måste innehålla den gamle poeten, och vice versa.

Av någon anledning får mig läsningen av de här dikterna att tänka på en av Lena Anderssons senaste krönikor (25/11), där hon läxar upp ministern Annika Strandhäll för hennes tweet om att avskaffa rösträtten för män. Förvisso, man kan anklaga Andersson för mycket, men inte för att vara en bra läsare av ironi … Hon har dock en poäng när hon menar att Strandhäll borde ha fattat att man som minister representerar ett ämbete och inte ett subjekt. Den som innehar ett ämbete ska till exempel inte hetsjaga likes.

Nå, vad har det med Opstad att göra? T.S. Eliots idé om ”det objektiva korrelatet”, alltså att poeten begravde sitt jag under allmängiltiga symboler som därmed blev förståeligare när personligheten var mindre framträdande (en förenkling, jag vet, men det här är ett blogginlägg, ingen avhandling), kan tillämpas också på Opstad. Det vill säga: han rör sig i en igenkännlig och fattbar bildvärld, som kan sägas vara konkret. Det är en poesi som har samma ärenden som Tranströmers, och som bekant är det ett skrivsätt som tillåter det skenbart enkla språket att öppnas upp mot rymder och mysterier. Självfallet betyder inte det här heller att dessa poeter – Eliot, Tranströmer, Opstad – skriver utan känslor, men det har du redan fattat.    

Här är det som att läsa en ung gamling, eller en gammal yngling. Det finns något smått hotande eller olycksdigert i de här dikterna, även när de ter sig eftergivna. Den andra bokens motto är hämtat från Gunnar Björling, något som inte förvånar då Opstad i sin essäsamling Himmelretningar (2012) visade så stort intresse för flera svenskspråkiga poeter (fem stycken, däribland finlandssvenskarna Eva-Stina Byggmästar, Ulla Olin och Tua Forsström). För en så pass språkmedveten och –beroende poet som Opstad är förstås Björling lika naturlig som isbitarna i drinken.

Den religion som förekommer i Opstads dikter är i egenskap av att vara bärare av något extra – något utomordentligt (vad en nu vill lägga i ett sådant begrepp). Något som ger människan en knuff. En knuff i rätt riktning, en knuff i riktning mot ett KANSKE, något som tar dig utom dig. Om det låter abstrakt: glöm det, det här är en bokstavlig tro, så som det också skrivs ut, helt bokstavligt. En extra dimension, och du kan kalla det religiöst eller bara andligt, eller tvärtom: andligt eller bara religiöst. Det är något … Bibeln och poesin går in i varandra.

Dikterna rör sig även i besläktade ämnen, släktskap, föräldraskap, identitet, natur, kärlek, svek. Identitetsbildning och identitetskris. Opstad är både jordnära och litterär, med flitiga referenser till Hölderlin. Han skapar också en symbios mellan tron och poesin, och hänvisar till den troendes motstånd mot poesin, eller snarare brist på behov: när du tror finns det bara en dikt, och den heter tron. Det får mig att tänka på hur Göran Tunström i en intervju berättade om en präst han lärde känna, som aldrig hade något behov av att läsa litteratur. Han hade redan svaret, konstaterade Tunström, kanske med en blandning av avund och harmsenhet. Opstad lanserar ”den längtande själen” som en bro mellan religionen och litteraturen, mellan tron och poesin.

I den svenska urvalsvolymen Den lyckligaste av alla ensamheter finns förstås flera av de bästa dikterna från böckerna som utkom 2002-2009. Det är också påtagligt hur Opstad växlar upp när han blir allt varmare i kläderna som poet. De här böckerna, men även så klart de som kom 2013 och 2015, hör till den bästa skandinaviska poesin jag har läst under 2000-talet, inklusive den danska. Här finns den senaste boken, Kjærlighetstapene, med både dikter och aforismer, och en underförstådd poetik.  

Där finns också en ovanligt osentimental dikt om Anna Politkovskaja, den mördade ryska journalisten, men även en ovanligt uppsluppen dikt om en onanerande Gud. Ja, en av dikterna som inte funnits att läsa på svenska är från Samle øksene inn for kvelden, och är liksom alla dikterna där strofisk, med tre gånger fyra rader:

                      Disse ordene er ingenting

                      Disse tankene er tomme

                      og de stinker, akkurat som

                      begjæret etter lønnsomhet stinker

                      For diktere må ha lønn

                      ellers kan de ikke lyve

                      Men løgnen er billigere en sannheten

                      Derfor gir jeg alt jeg tjener til sannheten

                      Og alt jeg gir bort får jeg tilbake av løgnen

                      Hvem snakker om den ærlige hensikter?

                      Bare den med den største kjærligheten

                      og den Minste frykten: kom!

Vad bidrar Opstad med som poet? Ett högre perspektiv. En författare kan vara mer eller mindre svår att läsa, mer eller mindre svår att skriva om. Sällan går de här två egenskaperna ihop. Jag skulle definitivt säga att det här är dikter som är svårare att skriva om än att läsa – det kanske låter som en truism, men ofta är det ett motsatt förhållande som gäller, att den så kallat svåra poesin hellre uppmuntrar till friare förhållningssätt. Hur som helst: en poesi som är svår att göra rättvisa. Då den kan röra sig från det roliga – ”Det fins ikke språkmennesker, / men det fins språkdokker” – till det sorgsna: ”hun lever ikke i kloster, / men i en blokk / der menneskene vet at hun gjør / akkurat det samme som dem: / sover, arbeider, spiser / elsker med seg selv”.