10-TAL #25 2016

”Bildstormare” är samlingsbegreppet för det nya numret av 10-TAL (#25 2016), som jag läser under jullovet. ”Ikonoklaster”, sufflerar jag slött, för jag är ju inte helt ledig …

Det är ett väldigt genomtänkt tema, och om jag tidigare ibland har stört mig på hur man i den här tidskriften blandat konst och litteratur hejvilt har man nu lyckats hitta beröringspunkter. Som när Elis Burrau i numrets längsta text med lös och ledig hand håller i ett samtal mellan poeten Joar Tiberg och Karin Mamma Andersson. Det är ett samtal som ger inblickar i … ja, mycket, men i stort sett: varför konsten finns, varför poesin finns, och vad de två konstarterna kan tillföra varandra, om det nu inte låter för högtidligt. För högtidligt är ju samtalet minst av allt, även om Tiberg är pigg på att citera auktoriteter. Trots detta tycker jag det blir lite lättare att ta till sig Tibergs böcker nu, att han skickar lite vind till åtminstone den här läsarens segel med sina förklarande ord i det här samtalet.

På omslaget den gåtfullt leende Katarina Frostenson, som ägnas en ambitiös essä av Victor Malm, som driver tesen att hennes fyra senaste diktsamlingar är … ja, en kvalitativ vändpunkt för henne som poet. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men jag har förhållit mig rätt sval till dem. Dock med brasklappen att jag tidigare i höstas tog fram de fyra för att läsa om dem – har inte hunnits med ännu, på grund av … ja, bland annat för att jag har läst en massa långa essäer.

Ja, Malms essä är lång, och här sägs saker om Frostenson som jag inte läst tidigare, även om det som sagt inte är så värst revolutionerande uttryckt, att hon här renodlar. Det är ju något poeter gör, och det är något som blir synligt i efterhand. Men jag välkomnar den här överblicken, och blir intresserad av att läsa mer om bildstormandet hos Frostenson. Det sätts förvisso in i ett sammanhang här, men jag tror det är ett ämne som kräver fler referenspunkter.

Paula Rego är en av mina få favoritkonstnärer från 1900-talet – hon, Francis Bacon och Andrew Wyeth är ju de enda som med Kjell Espmarks ord lyckas ”översätta själen” (ja, ja, Baudelaires ord då). Matilda Södergran kopplar ihop Regos konst med Theodor Roethe och växthusdikter och Deryn Rees-Jones ekfras på hennes ”Dog Woman”, och det är starka dikter till denna starka konst.

Ja, och Kristofer Flensmarck, som skrivit en rätt bra roman om Hill, redovisar för tidigare författares insatser i ämnet – den som läst hans roman känner nog igen dem. Åtskilligt har sagts och behöver sägas om varför Hill lockar så många, och varför han lockar så. Och Linnéa Sjödin är numrets debutant, med en ovanlig och ovanligt bra text, som hittar balansen mellan liv och död, förälskelsens sentimentalitet och eftertankens cynism. Men mest gillar jag att det är ett exempel på skrivande som inte är ute efter att behaga och ställa sig in.

Därför, och bland annat: ett mycket lyckat nummer av 10-TAL. Jag vet inte om jag ska revidera min tidigare uppfattning om hur de kombinerar konst och litteratur, men jag ska i alla fall se på sambandet med nyare ögon nu.