Levande och döda, Han Kang, översättning Eva Johansson, Natur & Kultur

Sydkoreanska författaren Han Kang har skrivit en roman om massakern i Kwangju 1980. Det är en genreöverskridande berättelse om människans ondska och den borde läsas av alla som vill förstå människan bättre.

Förra veckan skrev jag om litteraturkritikern James Wood, och hävdade då att det är skönlitteraturen som är verkligheten. För om du vill uppleva 80-talets häxjakt på homosexuella när AIDS upptäcktes – läs Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och vill du veta vad det innebar att vara soldat i andra världskriget – läs Norman Mailers roman De nakna och de döda.

I maj 1980 avrättade militären enligt officiella siffror hundratals, studenter i Kwangju i Sydkorea, en händelse som du kan lära dig om i skolan. Förmodligen får du också en lektion i källkritik, med rapporter att de dödas antal snarare bör räknas i tusental. Men för att förstå hur det kändes för de utsatta unga studenterna krävs det en romanförfattares inlevelse.

Han Kang är en sådan författare. Liksom Svetlana Aleksijevitj arbetar hon med ett dokumentärt material. I Levande och döda finns vittnesmål som både tecknar en bakgrund och förklarar vad som hände under de tio dagarna i maj 1980. Men också hur vidrigheterna får en fortsättning.

Handlingen i hennes roman nöjer sig inte med den enskildes historia, utan Han Kang låter rösterna gå in i varandra och fortsätta berätta om massakern genom decennierna som följer, ända in i nutiden.

Därför följs inledningens berättelse om en femtonårig pojke som söker sin vän av vännens berättelse. Vännen har skjutits till döds, och skildrar från sin döda position hur lik staplas på lik. Vi får också ta del av en redaktörs redogörelse för en misshandel fem år senare, en fånges skildring av ohygglig tortyr tio år senare, en fabriksarbeterskas svårigheter att återge vad hon upplevde fastän tjugotvå år gått, och så en mammas sorg när trettio år har passerat.

Det är en känslomässig erfarenhet, att läsa Han Kang. Hon är också poet, och skriver sin roman okonventionellt, på en hårtslående rytm, men med ett behärskat ursinne. Hon påminner om att författarens uppgift kan bestå i att ge uttryck för en rättskänsla.

Det här är ett sällsynt lyckat möte mellan dokumentären och fiktionen. Jag är oerhört nöjd med att Han Kang väljer just romanformen för att berätta den här historien, och att hon väljer att gå in i sina romanfigurer med denna inlevelse. Deras röster blir autentiska vittnesmål.

Så blir det en roman som diskuterar vad våldet gör med oss. Hur övergreppen utrotar det mänskliga, med irreparabla skador. På så sätt kan du läsa Han Kang som en författare som uträttar lika storslagna saker som Primo Levi och Aleksijevitj. Det vill säga, skapar en litteratur som dokumenterar verkligt material och samtidigt visar oss vad en människa är.

Genom att göra det för en dokumentär skildring det otänkbara – skriva utifrån den döde vännens röst – blir berättelsen ännu mer drabbande. Hans vädjan till soldaterna som skjutit honom är starkt fordrande, när han önskar nå fram till dem med sitt ”varför?”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2016)