I Anna Axfors prosa finns en nonchalans som är svår
att motstå. Hennes berättarjag skriver ett kärleksbrev till sin döende mamma,
och det är fullt av sanning i dess skevaste form.
Anna Axfors debutroman Kärleksbrevet utgörs av ett brev som det tjugotvååriga
berättarjaget skriver till sin döende mamma. Ett ömsint men också delvis
anklagande brev. I lägenheten blandar hon gin med apelsinjuice, röker några
cigaretter, struntar i att diska, och befinner sig i det tillstånd läkarna
brukar kalla letargi.
En pojkvän, Aron, finns hos henne, men den unga
kvinnan skiter väl i honom och hans tafatta försök att pigga upp henne. Genom
hela romanen löper en passivitet, en sorg, och den gestaltas språkligt på ett
oftast småskevt och kantigt sätt. I den mån det finns humor levereras den
stelt, på ett lite onaturligt sätt (som när hon undrar om hon är konstig, och
konstaterar att så länge hon inte jämför sig med katten är hon inte det).
De banala fraserna som ledsagar kvinnan läser jag
som medvetna och skickliga markörer. Formuleringar som ”det är bra att ha en
morgontidning … jag köpte en tvål för två hundra kronor … det kändes som en
kniv i bröstet …” blir ord som gestaltar det meningslösa, men också det sanna.
För att sanningen är banal.
Det är en roman om att leva. Mamman tynar bort,
dottern dräneras på allt, utom sina starka känslor. Känslor som livnär sig på
nostalgi, ja, men också på en stark förankring i nutiden. Känslor som har nära
till sentimentaliteten, vilket ju är farlig mark för en författare. Däremot kan
någon som vet vad hon vill vänslas med klichéerna utan att ta skada.
Mest är det en bok om att bli vuxen, om att
upptäcka hur smärtsamt det är att bara vara vid liv. Kärleksbrevet är en
roman som svider, som vågar ge sig in i en diskussion kring det bristfälliga
och otillräckliga med tillvaron.
Det finns en lätthet i Axfors skrivande, en brist
på strikthet som ligger rätt långt ifrån exempelvis den jämnåriga Lyra Ekström
Lindbäcks medgörliga finess. Här är det mer som att Axfors skriver så att säga
med drinkglaset i ena handen, ungefär som man föreställer sig att Truman Capote
skrev. (På författarfotot håller hon visserligen i ett vinglas, men det kan väl
fungera också.) Alltså, med en nonchalans som kanske är skenbar, kanske inte.
Den här bristen på inställsamhet och följsamhet är
en stor tillgång hos Axfors. Hon har ingen stil att dupera med. Att hon skriver
en konturlös prosa som ändå ger stark kontur åt huvudpersonen. Det är också en
sinnlig bok, med matos och bildsatta iakttagelser och ljudsatta scener, och
även taktila ögonblick om en kvinna som hatar sex men kan beskriva känslan av
pojkvännens hand på natten, ”slappt från min midja som en scarf mot en
klippa”.
Nu har jag ju läst Axfors tidigare, i tidskriften Ordkonst från 2013. En novell som kanske
inte gav den här säregna rösten rättvisa, men som redan då renodlade en
riktning, som hon inte gör avsteg från nu. Jag var rädd för att läsa en bok av
en författare på väg mot någonting, men Axfors är redan framme.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.