Grå dub, Clemens Altgård, Smockadoll

Poesins medalj är tillverkad i silver, tänker jag när jag ser det vackra silveromslaget till boken Grå dub, skriven av Clemens Altgård. Dess öde är att ständigt vara på efterkälken. Det må stämma att begreppet avantgarde betyder att gå före, och att historiskt har många poeter varit banbrytare, men poesin i sig är tvåa på alla bollar i vårt samhälle.    

Altgård tillhörde för länge sedan den ökända Malmöligan, var en av de mest tongivande poeterna i den kretsen, även om han kanske inte fick lika stort medialt utrymme som Lukas Moodysson, Kristian Lundberg, eller ens Håkan Sandell. För två år sedan återkom Altgård till lyriken, med boken Odöd på det lilla men flitiga förlaget Smockadoll. Den här gången skriver han för ”en desillusionerad samtid”, läser jag på baksidestexten. Inte tillräckligt desillusionerad, tänker jag.  

Redan inledningsvis slår diktjaget fast att här rör vi oss i det stora nejets rike. Poeten ska ju vara trotsaren, och det är uppenbart att Altgård inte nöjer sig med att konstatera sakernas tillstånd, att han skriver en poesi med större anspråk än så. Frasen ”In girum imus nocte et consumimur igni” leder oss till Einstürzende Neubautens ”Salamandrina”. Men det är också en oöversättlig palindrom. Vad den betyder tänker jag inte avslöja, för sådant förstör dikten, eller förgör … eller bränner ut … Det står dessutom i en fotnot vad det betyder.

”Dub” pekar också ut diktens många allusioner, som en genre beroende av tidigare existerande material. Musik, som Velvet Underground och The Doors (någon behöver uppdatera sin spellista, tänker jag), men också oväntade korsbefruktningar mellan Eddan och Mark Rothko, Nietzsche och Hacke Hackspett. Tv-spelfraser och kinesiska tecken berikar texten ytterligare, och får den att kantra mot Cantos-hållet.

Går man inte vilse bland alla citat och referenser? Där skymtar en vit kanin, oj, Alice i Underlandet! Till viss del kan jag känna mig som den där idioten som står på Liseberg med en träklubba i handen och ska banka ned tygfigurer som sticker upp ur små hål i en tunna.

Men det finns en poäng med denna förankringsmetod, liksom i de märkliga fraser som visar sig lite här och där. Fraser som Möbiusband, cornucopia, zodiaken, viral, defenestration … När jag var nybliven poesiläsare störde jag mig på de här inslagen, kände mig distanserad. Nu kan jag tycka att den som vill får väl googla fram svaren (som jag fick göra med ”defenestration”, bara för att känna mig dum efteråt). Dessutom tror jag att en genomsnittlig diktsamling på säg 80-talet innehöll fler svåra ord än den gör nu – helt enkelt för att en poet då skrev för en annan publik. Jag tror också att jag lärde mig mer av att läsa dessa gamla diktsamlingar än jag gör av att läsa nyutkomna diktsamlingar, men det är en diskussion som inte hör hemma här.

Nu är det här en väldigt tunn bok, och det är svår att göra dikterna rättvisa genom att citera enskildheter. Vad som är tydligt är att Altgård trots allt skriver samtidskommenterande dikt: ”I stället för att korsa korsningen / kan vi passera utan avsked / in i nästa frånvaro”. Det är vackert, men varför är det vackert?

Poesi som uppfattas som ”vacker” är väl antingen det för att den känns igen eller för att den inte känns igen. Det är en gammal sanning att vi uppskattar sådant som uttrycker en känsla eller idé som vi själva har (haft?) men gör det på ett sätt som får oss att häpna, bli överraskade över att det kunde sägas på det sättet. Så blir det ibland i Altgårds dikter också, det vill säga: han ger våra bekanta tankar en ny form.

Han skriver från en position där röken håller på att lägga sig. Det finns då ett sammanbitet allvar i  tonfallet, ett allvar som jag uppskattar. Han blir den seende poeten som håller oss kvar vid sansen, när vanvettet ständigt hotar under ytan. Så länge vi inte talar om det finns det inte, inbillar vi oss. Altgård talar. Det är upp till oss att lyssna.