Förfärande kvinnor. Gotisk skräck från Brontë till Gilman, översättning KG Johansson, Vertigo

En ny antologi från pålitliga Vertigo samlar elva kvinnliga författare från 1800-talet under vinjetten ”gotisk skräck”. Förfärande kvinnor lyder den lockande titeln. Fast pedanten i mig vill korrigera till ”postgotisk”, då gotiken som epok mer eller mindre hade upphört när den här bokens äldsta alster skrevs, alltså 1842. Som genre lever den vidare in i våra vetenskapliga dagar, förvisso, och är väl livskraftigare än någonsin.

Livskraftig? Ja, för till det märkliga med gotiken hör ju att dess förtjusning i undergång och dekadens verkat ha vaccinerat den mot sin egen död. I ett informativt förord skriver översättaren KG Johansson tillsammans med förläggaren Alexandra Nedstam om periodens uppgång, med Horace Walpoles The Castle of Otranto som portalverk, en populär roman som följdes av horder under sent 1700- och tidigt 1800-tal. De väljer ut kvinnor från en något senare period, med motiveringen att gotiken är en specifik kvinnlig skrivart. Det är lätt att hålla med, för även om Walpoles roman fick några manliga efterföljare, som Matthew ”The Monk” Lewis och William ”Vathek” Beckford, är den stilmässiga regenten Ann Radcliffe.

Den här samlingen innehåller en handfull bekanta namn – två av systrarna Brontë, George Eliot, Elizabeth Gaskell samt Charlotte Perkins Gilman – och en handfull mindre bekanta namn. I den senare kategorin utmärker sig främst Adelaide Anne Procter, som skrivit en spökdikt.

Charlotte och Emily Brontë representeras av var sin skrivövning på franska från perioden som elever i Bryssel – dessa behjärtansvärda men lätt försumbara texter översattes till engelska innan de hittade fram till den här antologin. Det är två allegoriska dödstexter, där Emily föga förvånande är mer dramatisk. Pedanten i mig vaknar till liv när han ser att uttalsangivelsen av systrarnas efternamn uppges på ett felaktigt sätt. Jag kan också tycka att det är lite drygt att kommentera George Eliots utseende på ett så nedlåtande sätt. Det bör dock påpekas att generellt är kommentardelen ambitiös och vad jag kan bedöma korrekt, även om de många referenserna till wikipedia kan förvåna.

Det karakteristiska för gotiken är stilen, i mitt tycke mer fängslande än tematiken. De här författarna skrev alltså i gotikens kölvatten, på en stil som var föråldrad redan då. Det ger en tidsmässig förskjutning, en vag känsla av oro, av att saker inte står rätt till – en erinring av det opålitliga. Johansson, som tidigare bland annat översatt Percy Bysshe Shelley, visar bra känsla för arkaismer som ger atmosfären en lagom patinerad yta. Det finns gotiska drag hos Selma Lagerlöf, för den som vill upptäcka mer än den här antologin uppbådar.   

George Eliots längre novell ”Den lyfta slöjan” är mästerligt uppbyggd, och påminner om Eliots storhet. Hon visste en del om de bistra erfarenheterna, om vad fiendskapen mellan människor har för pris. I novellen är det en ung man som trånar efter broderns fästmö, och tyvärr känner han inte till Oscar Wildes maxim om att vara försiktig med vad man önskar eftersom man kan få det. Hennes novell illustrerar kärlekens maktspel, och visar även de psykologiska insikter som är gotikens bidrag till litteraturen:

”Så absolut är vår själs behov av något dolt och okänt – något som kan hålla vid liv de tvivel, hopp och ansträngningar som är dess livsluft – att om hela vår framtid med början i morgon, med ens skulle uppenbara sig för oss, så skulle hela mänsklighetens intresse riktas mot de få mellanliggande timmarna; vi skulle flämta inför vår enda okända kväll och morgon; vi skulle vilt rusa till växelkontoret för vår sista möjlighet till spekulation, till framgång, till besvikelse: vi skulle få se en mängd politiska profeter som förutsade någon kris, eller ingen kris, under de sista tjugofyra timmar som låg öppna för profetior.”

Elizabeth Gaskell är måhända mest känd i vår tid som den första levnadstecknaren av Charlotte Brontë, som hon rentav träffade innan hon skrev sin (fortfarande läsvärda) biografi. Hennes bidrag i den här antologin, ”Den gamla barnflickans berättelse”, är vid en ytlig bekantskap en spökhistoria som har åtskilligt att tacka Brontë-systrarna för, kanske främst Emilys Svindlande höjder.

Det må vara hur det vill med den saken: jag känner till den här novellen från originalet, ”The Old Nurse´s Story”, en högst gedigen (post)gotisk novell, som jag läser med stor behållning. I översättningen är Johansson generös med styckeindelningen, vilket möjligen gör novellen mer läsbar, även om det ger ett oortodoxt intryck (min engelska version återger ursprungspubliceringen i Dickens tidskrift Household Words från 1852, och det är tänkbart att antologin använt en senare version till sin översättning).

Novellen är krånglig, men kan läsas som en tidig variant av den tematik som Henry James gör bruk av i sin mästerliga längre novell ”The Turn of the Screw”. Även här är spökerierna mer eller mindre skenbara. Johansson får problem med originalets skotska dialekt: ”my wee bairnie” är ju något färgstarkare än svenskans ”min lillla flicka”, en formulering som inte riktigt speglar originalets tonträff. För den delen är inte Gaskell alltid en säker stilist: ”I could see that she defied the old man with a fierce and proud defiance” stör åtminstone min stilkänsla, eftersom det är en onödig upprepning. Svenskan fungerar faktiskt lite bättre: ”jag såg att hon trotsade den gamle mannen med stolt och brinnande högmod”.

Men det mest fantastiska med antologin är ju den efterlängtade nyöversättningen av Charlotte Perkins Gilmans briljanta novell ”Den gula tapeten”. I kommentaren läser jag att den redan finns i flera svenska översättningar, men jag hittar bara en av Barbro Stenström och Irja Carlsson från 1983 samt Ingrid Maria Ingemarks från 1990. Jag jämför Johanssons översättning med Ingemarks översättning.

Det mest anmärkningsvärda är att Johansson konsekvent gör originalets kursiveringar versala, något man kan ha synpunkter på. En välvillig tolkning är att han därmed vill förstärka novellens karaktär av handskrivet manuskript, och förvisso kan man föreställa sig kvinnan skriva med versaler när hon vill betona saker. Samtidigt är kursiveringarna en så viktig och betydelsebärande del i novellen, och blir här lite opassande. Likaså, apropå det formella, är ju originalet indelat i tolv separata avsnitt, avskilda med asterisker i de flesta av mina fyra olika versioner på engelska (en version har något ännu mer dramatiskt: sex svarta punkter). Alva Dahl skriver om asterisken i sin nyutkomna bok Interpunktion, hur asterisken kan fungera som ersättning för kapitelrubriker. Hos Johansson har Gilmans novell endast fyra avsnitt, medan Ingemarks är något generösare, med tio avsnitt. Det är trist att ingen av de svenska versionerna bevarar vare sig originalets kvantitativa indelning eller kvalitativa med asteriskerna, som ju indikerar att en längre paus förflutit mellan skrivsessionerna för kvinnan – pauser som tar henne längre in i förfallet.

När Gilman ger kvinnan epitetet ”this nervous condition” har Ingemark tolkat det som ”mina klena nerver”, medan Johansson väljer ”den här hysterin”. Ett lite onödigt ordval, då Gilman några rader tidigare faktiskt själv har ordet ”hysteria”, och det är ett ord som inte behöver överanvändas – poängen kommer ju fram ändå. Det är en novell från 1892, och då kan det vara lämpligt att som Johansson gör behålla semikolonet; det ger texten den behövliga patinan, medan Ingemarks version som är 26 år gammal var försiktigare med detta tecken. Säger något om tidsandan kanske – jag föredrar i så fall Johanssons val, som är både modernare och mer föråldrat.

En olycklig syftning åstadkoms när kvinnan nämner att det ser ut som att några skolpojkar tidigare huserat i hennes rum: ”The paint and paper looks as if a boys’ school had used it. It is stripped off – the paper […]”. Fast läser vi meningen noggrant ser vi ju att hon bara nämner skolan, och det är därför hon betonar att det är tapeten – och inte pojkarna, eller strikt talat pojkskolan – som är nedrivna. Ingemark löser det elegant: ”Målningen och tapeterna ser ut som om en pojkskola hade använt rummet. Tapeten är bortriven i stora sjok […]”. Johanssons lösning är lite förvirrande: ”Färgen och tapeten ser ut som om skolpojkar hade bott där. Den är bortsliten – tapeten alltså […]”. I den här svenska versionen blir det obegripligt varför hon känner sig tvingad att betona att det är tapeten som är bortsliten, eftersom ”skolpojkar” (”de”) och ”den” inte är samma sak, medan ”a boys’ school” (”it”) och ”it” ("the paper") ju är det.

När kvinnan kallar Jennie ”sly” och i nästa mening sig själv för ”clever” är det bättre att som Ingemark variera med ”listiga” och slugt”, än att som Johansson använda samma ord: ”listig”. De ska inte dela ord med varandra!

Vem är denna Jennie? Enligt berättaren en syster till maken John, men man kunde också uppfatta henne som hans älskarinna, att det är svartsjukan som driver hustrun mot sinnessjukdom och vanföreställningar. I sin sista replik kallar hon henne för ”Jane”, något som kan tyda på att antingen är hon galnare än vi har trott, eller att systern alltså är något annat än syster (älskarinna). Enligt kommentaren står det ”Jane” i alla utgåvor av novellen – dock inte i Ingemarks översättning, som märkligt nog ändrar till ”Jennie”.

Nu har jag skrivit ganska utförligt om översättningen, utan att egentligen nämna något om hur fantastisk Gilmans novell är. Den är kort och koncentrerad, tål att läsas hur många gånger som helst, och kanske är det svårt att ens skildra ett uns av den storhet som finns inom det begränsade formatet. Så trots mina invändningar mot delar av översättningen: du ångrar dig inte om du läser den!