En hyllning till det påhittade

En av orsakerna till att jag började läsa skönlitteratur var längtan efter att ta del av historier som gjorde världen större. Historier som inte behövde vara sanna – men sannolika. Därför att det finns en djupare slags sanning i fiktionen, en sanning som rör sig bortom det bokstavliga. Ett skrivande som gestaltar, med Ekelöfs ord, ”ett tänkande känsloliv”.

Nu läser jag en uppgiven krönika av Lotta Lundberg i Svenska Dagbladet (7/11) och förundras över den ynkedom som verkar ha brutit ut bland en viss typ av läsare. Att läsa har för mig varit en övning i att öva fantasin, men uppenbarligen läser andra annorlunda.   

När en av Lundbergs tidigare romaner, Skynda, kom och se, nu översätts till tyska måste hon stå till svars för åtskilligt. Att hon som svensk skriver om tyskt 30-tal, att hon som kvinna skriver om män, att hon som vit har en svart huvudperson, samt att hon har mage att skriva om kortväxta när hon själv är över medellängd. 

Uppgivet konstaterar Lundberg att hon nästa gång ska överge fiktionen, genom att publicera sin dagbok och hänga ut sina vänner. ”Jag ska dränka mig i min egen spegelbild”. Det är en beklämmande beskrivning av ett förlamande tillstånd där allt ska evidensbaseras, och jag är ense med hennes prognos att konsten går under om vi ska avkräva den här typen av legitimitet från utövaren.

En av senare års största svenska romanupplevelser blir med detta synsätt en bluff: Aris Fioretos roman Mary, om den unga grekiska kvinnan som tillfångatas av juntan i början av 70-talet. En man skriver utifrån en kvinnas perspektiv – så infamt! Att den romanen blir en så levande upplevelse beror ju i hög grad på en sällsynt form av inlevelse, en bedrift som på alla plan är hoppingivande och förtröstansfull. Tänk att litteraturen kan åstadkomma något sådant.

Läs för all del också Karolina Ramqvists korta skrift Det här är natten, där hon beklagar sig över journalister och andra läsare som ställer frågor till henne som rimligen borde ställas till hennes romanfigur Karin: ”Hur är det att leva tillsammans med en kriminell?” I DN recenserade Nils Hansson Frida Hyvönens nya skiva (4/11) och nästan hela texten spekulerar i hur mycket av texterna som är självupplevt – trots att artisten i en intervju i samma tidning hävdat att hon skriver skönlitteratur.   

Exemplen kan mångfaldigas, men tendensen är tydlig: det verkar bli allt svårare för många läsare att skilja mellan fakta och fiktion. Eller snarare att vi har blivit så dåliga läsare att vi förväntar oss att det som står i texten är den bokstavliga sanningen.

Det är en torftig och humorbefriad typ av läsning att söka efter författarens kontur hos romankaraktärerna. Som om just författare skulle sakna fantasi och gestaltningsförmåga. Den här typen av läsare har förstås alltid funnits: i Prousts stora romanverk På spaning efter den tid som flytt raljerar han över en kvinna som läst Brott och straff och tar för givet att Dostojevskij måste ha mördat för att kunna skildra Raskolnikov.   

Problemet uppstår när dessa läsare avkräver författaren absolut lojalitet med ideologi, sexuell identitet, etnicitet, och så vidare. Med all respekt för den debatt om kulturell appropriering som har försiggått de senaste åren – skönlitteraturen utarmas om vi upprättar ett embargo mot författare som rör sig utanför självbiografins räjonger.

Vi måste aktivt arbeta mot fördumning och förenkling. Världen behöver inte mer av onyanserade lösningar och facit som inte kan ifrågasättas. Vi behöver utmana vår världsbild och ibland också ställa våra förutfattade meningar på ända.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/11 2016)