Samlade dikter, Östen Sjöstrand, Sadura

För tio år sedan dog Östen Sjöstrand. Akademiledamot, och en fortfarande uppburen poet. I år utkom på Bonniers den normerande och stora antologin Svensk poesi: bland de 91 poeterna födda under 1900-talet saknas Sjöstrand, vilket kan uppfattas som en aning märkvärdigt, eller rentav missvisande.

Antologin erbjuder en tänkbar kanonisering av svensk poesihistoria. En annan kan man ta del av när Sadura ger ut en generös volym med Sjöstrands Samlade dikter. Där samlas poetens tretton diktsamlingar, från debuten 1949 till den sista boken 1987. Är allt bra? Nja, i början läser jag en valhänt poet, och kan tycka att de första 3-4 böckerna hade tjänat på att representeras av ett urval.

Å andra sidan kan vi följa utvecklingen. I början finns det rätt gott om hyllningsdikter, till de förväntade namnen Ekelöf, Strindberg, Stagnelius, men okså några mindre väntade, som Ernst Josephson, Homeros. En genre han lägger på is, ända tills han i de sista böckerna skriver några vänskapsdikter till Artur Lundkvist. Stagnelius – ja, i några dikter förefaller mig Sjöstrand bli något av Stagnelius-epigon. Kanske inte lika illa som Arne Johnsson i sina högt högstämda 80- och 90-talsdikter. Arne vem? En som faktiskt fick plats i Svensk poesi-antologin …

Poeten Oscar Nilsson Tornborg har skrivit ett långt förord som presenterar Sjöstrand på ett kunnigt sätt. Att kalla honom ”relativt bortglömd” är nog korrekt, samtidigt som jag funderar på vad ett sådant omdöme betyder. Varje ny generation svenska poeter gör det trängre i den där kanoniserade gruppen, och kanske fungerar historien så osentimentalt, att tio stycken måste försvinna när samlande urval görs. Eller säg att det räcker med att fem försvinner – det är illa nog. 

I debuten märks påverkan från andra poeter. Det finns också en dragning mot mystik, en mystik som ibland gör dikten ogripbar. Många gånger reser han i Europa, och skickar vykort som inte blir så värst lyckade dikter nu, utan påminner om bleknade polaroid-kort. Jag hade också gärna undvarat en diktsamling om astrologi, men det var väl ett sidospår som inte skulle återkomma.

Några av böckerna vill jag ändå framhålla. Främmande mörker främmande ljus (1955) och Strömöverföring (1977). Det finns i 50-talsdikten en dysterhet, som skär sig mot de naiva dikterna från ungdomen (den relativa ungdomen: Sjöstrand var 24 när han debuterade, vilket väl är yngre nu än det var då – för en poet). Naiviteten kan få en del av dikterna att likna en femtonårings alster: ”Men stjärnstoft / fläckar mina lungor / Jag känner slagen / av dödsrikets vingar /och fallet / mot stumheten, och kölden / och en tomhet / som förseglar vägen ut …”

I rättvisans namn finns ju här också några fantastiska dikter, som en ”Madrigal” från 1958:

Natten kom, och sjukdomen slog mig med tystnad,

förlamade mitt öga och min fot,

den förlamade mitt öga och min fot.

Läkaren kom, och Läkaren sade till mig:

för denna natt finns ingen bot,

finns ingen bot.

Kärleken kom, och kärleken sade till mig:

natten kan dölja sitt väsen, din rot

men den kan inte dölja – en gnista

den gnistan bor i ditt innersta rum

– och brinner utanför natten.

I detta sammanhang fungerar upprepningen ypperligt – ”madrigal” är ju en flerstämmig sång. I en av de senare dikterna hittar jag en suggestiv rad: ”Med dina naglar och din mun och dina tänder / vaccinerar du mig / mot intigheten”. Den mister sin verkan när Sjöstrand känner behov att upprepa den i en senare dikt i samma samling.

Även om poesin i den här samlingen är av det städade slaget finns några udda ordvändningar, som ”Ett genitalt substrat” (vad betyder det ens?). En rad får mig att undra om Sjöstrand är göteborgare: ”Jag går och väntar på att det ska bli påsk, fastan den redan är förbi”, men det kan också vara ett tryckfel, då jag hittar en del andra korrekturfel lite här och där, som stavningen ”honnär” för ”honnör”, och en missvisande vokal i slutkuppletten i ”Fader Damien”, där ”Lovad vare du Herre” blir ”Lovad vare de Herre”.

Det är ju också dikter skrivna i en klart religiös ton, med Bibeln som en självklar referens. Men det är en inte helt idyllisk religion. Sjöstrand gör sig beroende av negationerna. På 70-talet inleds en svit erotiska dikter, med rader som denna: ”En naken kvinna som mjukt och tungt / sätter sig grensle över drömmarnas mun”. Han gifter om sig, och i dikterna finns en namngiven hustru, och – ja, jag vet inte vad som generar mig mest, de naket religiösa dikterna eller de nakna samlagsskildringarna. Båda känns lika ovanliga för den här poesiläsaren, som råkade börja läsa poesi samma år som Sjöstrand tystnade som poet (1987).

Trots det tycker jag nog mer om de längre dikterna i de sista böckerna, och då alltså främst Strömöverföring, som innehåller ett knippe starka dikter. Här finns en introspektion som imponerar, och en inte alltid självklar ekvation mellan jaget och Gud som omedelbar mottagare av passionerad kärlek.