Så nära livet man kan komma, James Wood, övers Staffan Söderblom, Norstedts

Litteraturkritikern James Wood har skrivit en bok som hyllar noggrannhet och detaljkunskap för att bättre förstå skönlitteratur. Den är stilenligt skriven, och till stor hjälp för den som vill bli en bättre läsare.

I somras argumenterade läsforskaren Lars Melin i DN att skolelever bör läsa mindre skönlitteratur och mer facklitteratur, för att bättre förbereda sig för verkligheten. Min huvudsakliga invändning blir då att det är skönlitteraturen som är verkligheten. Genom att läsa fiktion blir du bättre förberedd för allt du konfronteras med i framtiden.

En som håller med är James Wood, i sin senaste bok Så nära livet man kan komma. Wood är något så ovanligt som en litteraturkritiker som har blivit kändis – åtminstone i den litterära världen. Där är han en lika självklar referens som romanförfattarna Franzen, Ford, Foster Wallace och allt vad de heter.

Wood menar med emfas att skönlitteratur inte är någon verklighetsflykt. Tvärtom är den en metod för att förstärka närheten till verkligheten, och ett sätt att gå utom sig själv och sina egna erfarenheter.

Det här är alltså en bok om livet. Jag har läst ett par av Woods andra essäböcker på engelska (det här är den första som översätts), och hans idé är egentligen ganska enkel. Han är ingen anhängare av tillspetsade teorier, utan han utgår från själva upplevelsen i att läsa.

För så enkelt är det ju. Att läsa: det räcker som argument. Wood är en bra läsare, som fungerar mer som en förmedlare än som en kritiker. Hans inspiration är också hämtad från andra starka läsare, och han har mycket att lära ut.

Vad då lära ut? Lära sig läsa, det gör man väl som barn? Nja, om det är något vi håller på att mista är det väl den där förmågan att läsa och förstå – om du vill ifrågasätta hänvisar jag till den kommande PISA-undersökningen som presenteras i december. Läsinlärning är en pågående process.

Woods bok är strukturerad utifrån fyra teser kring skönlitteraturen. Från inledningens djärva och småfarliga tanke om romanen som religion, via noggrannheten i iakttagelsen, via förmågan att värdera, till hemlöshetskänslan i postkolonial litteratur.

I den här boken förmedlas den läsningens oerhörda rikedom som ingen Lars Melin i världen kan trolla bort. I korta tillbakablickar ges en bild av den unge Woods upptäckter av litteraturen som litet barn i den engelska hålan Durham. Men främst ger han prov på insiktsfull läsning.

Det som urskiljer en författare är stilen. Wood exemplifierar med bland andra Anton Tjechov, Penelope Fitzgerald och Thomas De Quincey. Men visar också hur Virginia Woolfs essäistiska stil vässades av de anonyma artiklarna i Times Literary Supplement; anonymiteten tvingade fram det egenartade, som hon sedermera tog med sig in i romanerna.  

Wood skriver själv vackert, och det är en ren fröjd att läsa hans prosa. Den är samtidigt helt anspråkslös. Utan att någonsin underskatta läsaren blir hans tilltal aldrig förenklat, men inte heller invecklat. Det här är en bok att rådbråka och utnyttja, och av intresse för alla som känner behov av att förstå den skrivna världen en aning bättre.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/10 2016)