Begravningsståt, Jean Genet, översättning Anders Bodegård, Modernista

Jean Genet är kanske ingen självklar klassiker. Hans böcker har funnits representerade på svenska tidigare, men inte varit helt lättåtkomliga. Därför var det välkommet när Modernista häromåret inledde en av sina ambitiösa återutgivningar, och de har nu aktualiserat hans fyra mest kända romaner. Samt Begravningsståt, ursprungligen publicerad 1948, tidigare ej översatt till svenska. Rutinerade Anders Bodegård står för översättningen.

Att läsa Genet betyder att ställas inför något otidsenligt. Här blir skrivandet själva bevekelsegrunden, att skriva fram den döde unge mannen Jean D, kommunist och motståndsman, avrättad 1944 av en milisman. Romanen är ett sorgearbete, ett kärleksbrev. ”Jag är hans grav”, skriver Jean (Genet) om Jean (Decarnin), och det är förstås rörande, hur berättarrösten cirklar runt sorgen, in mot smärtpunkten, och ut och in i olika personer, bödeln, milismannen, till och med Hitler blir en av karaktärerna.

Otidsenligt? Att läsa Genet betyder också att acceptera en viss känsla av instängdhet. I generell mening, ja, men kanske i synnerhet i den här kompakta textmassan. Den är knappt 300 sidor lång, men känns betydligt längre. Bra eller dåligt, välj själv. Jag väljer att uppfatta och omfatta den språkliga energin, rörelsen i skriften. Den otålighet som han har investerat i den här romanen.  

Associationsbanorna löper irrationellt, från olika medvetanden, in i nazisten. Formuleringarna kan vara gnistrande: ”Jag lutade mig fram trots trängseln, för att begrunda barnet som med en kpistsalva blivit till denna så spröda tingest, en död ung man. Det ovärderliga liket av en yngling, lindat.” Genet är ju i första hand poet, och att läsa prosa av en poet kan innebära en prövning.   

Genet tar sig in i känslokaoset. Han bejakar kaoset, men också obsceniteten, och tja, det är kanske också i sig en prövning. Hans sexskildringar, som annars kan vara blasfemiska i sin riktning mot religionen, är här mer uteslutande krassa och bokstavliga. Det är ett skrivande som tar ett grepp om läsaren – ett skrivande som uppmanar en fysisk läsart. Det kan vara betvingande.

Det är mer realistiskt än visionärt, som om Genet tröttnat på de höga anspråken. Han uppsöker lidandet, men bevarar delar av de vansinniga fantasierna. Det vackra som kriget har utplånat, det djävliga som har invaderat individernas liv. Skönheten ges en ny dimension, där det fula måste ingå. Han visar hur lätt det är att vänja sig vid och acceptera det onda. Mer än linjär prosa skriver han desperata anrop, en icke-narrativ poesi.

Otidsenligt? Lättläst är det ju inte, och det må låta som en reservation när jag betonar att det är kompakt och svårgenomträngligt. Men det är ju också så att Genet lämnar utrymme för oaser av onaturlig skönhet, där berättelsen liksom lyfts av de oväntade inslagen av nåd. Bara det att han i just den här romanen så gott som negligerar religionen, och erbjuder en mer sekulariserad förlösning. Det är också intimt skrivet, och ärligt, och tveklöst något som bottnar i plågans erfarenheter. Därför blir det i hög grad en politisk roman, en roman om kriget och om motståndet, och om motståndets konsekvenser, som gestaltas med en klarsyn av det sårat skärskådande slaget.  

Mer än det skandalösa – bögsexet – kan jag fokusera på det allmängiltiga i sorgen, hur mänsklig den ändå görs av Genet. Att han uppenbart är ute efter att provocera behöver inte automatiskt vara negativt. Det kontroversiella ligger i hans nästan ockulta estetik, och hur han går in i förövarens psyke. I hans emfatiska ja till livets alla aspekter, inte enbart de trevligt lättsmälta:

”Min konst består ju i att dra nytta av ondskan, eftersom jag är poet, så ingen blir förvånad över att jag sysslar med saker, konflikter, som blir betecknande för det mest patetiska av tidevarv. Poeten sysslar med ondskan. Det är hans roll, att se det vackra som finns i den, utvinna det ur den (eller lägga därtill den skönhet som han åtrår, av stolthet?) och använda den. […] poeten är asocial (till synes), han besjunger misstagen, han förtrollar dem därpå så att de ska tjäna – eller vara – morgondagens skönhet.”