Ut i det o-lösa, Signe Gjessing, Modernista

Som en av många yngre danska poeter är Signe Gjessing omedelbar och kaxig, men framför allt bra. Hennes dikter beskriver världen med en munter spontanitet i denna charmigt läsvärda debutbok.

Hur många danska poeter tål Sverige? Det är en befogad fråga, då vi de senaste 4-5 åren översköljts av så många starka diktarröster att man som poesiläsare får lust att citera Shakespeares Macbeth när han får se hur många av ätten Banquo som ska regera i framtiden: ”En kö som når till domedagen?”

Både kvantitativt och kvalitativt överträffar de unga snillena sina svenska motsvarigheter, och det måste sägas med en gång att Signe Gjessing inte är något undantag när det gäller kvaliteten. För två år sedan debuterade hon som lite drygt 20-åring med Ut i det o-lösa. Den ingår i en satsning av Modernista, som behåller originalomslagen (tidigare har vi kunnat läsa böcker av Theis Ørntoft och Asta Olivia Nordenhof).

Gjessing översätts av Ann Jäderlund, en mer än egensinnig poet vars översättning nu inte är lika egensinnigt fristående som hennes bearbetning av Emily Dickinson som kom häromåret. Det här är en stramare och mer bokstavstrogen översättning.

Man kan också fråga sig hur självständig poesi som kan skrivas på 2000-talet, när allt redan har gjorts – två gånger. Inom de snäva begränsningarna gäller det ju att tänja på det möjligas gräns. Det krävs nästan trolleri för att förmedla någon form av originalitet numera. Gjessing är driftig och dristig – men också drastisk och dråplig. Det är roligt att läsa hennes upptågsrika skildring av världen.

En skildring där samhällsfrågorna så att säga smyger in bakvägen. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren läst dikter om flyktingar och tiggare – här är referenserna till nutidens politiska knivigheter mer omedelbara och mindre uttänkta. Och därför så mycket mer lyckade.

Hur kul är det att läsa Gjessing? Ungefär lika kul som det är att läsa just Ørntoft och Nordenhof, och en del andra yngre danska poeter (Olga Ravn, Martin Glez Serup, bland andra): ”’Din sorg är för kort!’ säger jag till världen. Det är det första jag någonsin sagt till den. / ’Den är kort och utan ärmar, och man kan se stjärnorna under den, för att du inte drar ner den / ordentligt.’”

Hon skriver metaforer hopfogade med orimlighetens sytråd. Åtskilliga poeter har väl tidigare fängslats av Rimbaud, men Gjessing gör något helt nytt av sin fascination, och skriver därmed en poesi som ger läsaren helt nya insikter. Ett sätt att undkomma modernismens tvångströja, kanske, att med en mild form av historierevision bete sig som om den inte har försiggått.

Jag skulle då hävda att Gjessing skriver romantisk poesi – hon nämner med självklarhet det tyska romantiska geniet Novalis – som utmanar den gamla föreställningen om poeten som Stor Konstnär. Det här är skrivet i dialog, dikter som behandlar läsaren på lika villkor och inbjuder till identifikation och samtal.

”Du äter dikt och blir diktfärgad”, skriver Signe Gjessing, och det är något jag inte vill bestrida.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2016)